Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

EU-kommissionens ordförande  Ursula von der Leyen. Bild: Olivier Hoslet
EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen. Bild: Olivier Hoslet

Karin Pihl: Varför så tyst om EU:s ökade makt?

EU:s direktiv om minimilöner riskerar hela den svenska modellen. Detta kan bli startskottet på en swexit-debatt inom arbetarrörelsen.

Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

I förra veckan kom en nyhet från EU som passerade nästan helt obemärkt. Det borde den inte ha gjort. Europaparlamentets utskott för sysselsättning har röstat ja till att gå vidare med förslaget om minimilöner. Det är en del av EU:s sociala pelare, ett socialpolitiskt principprogram. Svenska och danska parlamentariker protesterade, men förgäves.

Lagförslaget är utformat så att det inbegriper alla arbetstagare i unionen – även i Sverige. EU-kommissionen har tidigare lovat att de nordiska länderna, där lönerna sätts genom förhandlingar mellan arbetsmarknadens parter, ska kunna behålla den modellen.

Men de svenska fackförbunden är rädda för att löftet mest är en politisk pamflett. Om direktivet blir verklighet får EU-domstolen rätt att pröva om svenska kollektivavtal lever upp till unionens krav. EU:s lagar har företräde över svenska lagar.

LÄS MER: EU:s fartblindhet är självdestruktiv

Svenskt Näringsliv är kritiskt och anser att minimilöndirektivet strider mot EU:s grundlag. Och facken är rasande. LO:s avtalssekreterare Torbjörn Johansson har till och med sagt att han ifrågasätter det svenska EU-medlemskapet som sådant. ”Det är därför dags att vi inom den svenska arbetarrörelsen börjar överväga om det var ett bra beslut att gå med i EU”, sa han till tidningen Arbetet i våras (19/5). På SvD:s debattsida skriver ordförandena för fem LO-förbund att Sverige ska vägra införa direktivet, även om det leder till en stämning i EU-domstolen (22/11).

Fackförbunden misstänker att minimilöner måste införas i de kollektivavtal som saknar sådana, vilket kan innebära en maktförskjutning från arbetstagaren till arbetsgivaren vid löneförhandling.

Ändå är det tyst om direktivet från politikernas håll. Socialdemokraternas EU-parlamentariker är emot förslaget. Men från regeringen hörs ingenting. Faktum är att det delvis är den svenska regeringens fel att förslaget ens kommit upp.

Det var Stefan Löfven som bjöd in till EU-mötet i Göteborg 2017, kallat ”det sociala toppmötet”, där grunden till den sociala pelaren lades. Löfven fick kritik för att öppna upp för överstatlighet. Men den avfärdade han. ”Debatten om att makt kommer överföras till EU och Bryssel är en dimridå. De som hävdar detta gör det för att de inte vill ha schyssta villkor och social trygghet”, sa han då för fyra år sedan (GP 17/11 2017).

Det visade sig att Löfven hade fel. Den sociala pelaren omfattar så gott som all socialpolitik, från löner och pensioner till bostäder, jämställdhet och sjukvård. Hur många av dessa områden som kommer omvandlas till konkreta direktiv är ännu inte klart. Men med tanke på den nuvarande farten på EU:s reformarbete är det inte otänkbart att direktiven kommer att hagla över medlemsländerna de kommande åren, och att det kommer att blåsa upp ett EU-förakt. I Danmark har exempelvis EU-direktivet om obligatoriska pappamånader i föräldraförsäkringen rört upp ilska.

Detta är en oreda som Löfven bidrog till och som nu Magdalena Andersson kommer att få städa upp. Alternativet är att det här kan bli startskottet på en ”swexit”-rörelse inom den fackliga delen av arbetarrörelsen.

LÄS MER: EU:s propagandakampanj för tankarna till Sovjet

LÄS MER: Europas ledare måste skärpa sig