Så alla "oavsett religion, ska anamma kristna värderingar?” Frågan ställdes till KD-ledaren Ebba Busch, som svarade jakande och preciserade: ”De svenska kristna värderingarna, ja. Så som de mejslats fram i vårt land.”
Jaha, dem! Då förstår man! Eller, vänta, vilka är det nu igen? Är yttrandefrihet, till exempel, en kristen värdering, eller är det snarare en värdering som tillkommit i opposition mot kyrkans förtryck av heretiska åsiktsyttringar?
Klurigt det där.
Det finns nästan inget som irriterar mig mer – som kristen och som (i viss mening) liberal – som de slarviga kristendomsanspråken som kastas fram och tillbaka inom hela västvärlden just nu.
De dominerande kyrkorna har länge bidragit till en olycklig och ointelligent sammanblandning av religion och politik när de har gjort sig till taltrattar för politiska vänsterparadigm. De har låtsats att statens uppgifter är desamma som kyrkans och den enskildes: att göra gott, att vända andra kinden till, att löna ont med gott, ”sticka svärdet i skidan”, älska sina fiender, dela sitt bröd med den som hungrar och så vidare.
Den kristna kyrkans kall att vara universell och gränsöverskridande appliceras i denna diskurs som ett politiskt ideal. Att upprätthålla gränser och straffa dem som begår brott har däremot ofta beskrivits som lite ”okristet” – fast Nya testamentets fåtaliga statsvetenskapliga resonemang snarare handlar om sådana saker.
Och nu har högern på allvar tagit upp kampen om att lägga beslag på kristendomen för sina syften. Det handlar om att framhålla det kristna idéarvet som fundament till västerländska värderingar – en del av dem i alla fall.
Värst är det förstås inom delar av den amerikanska högern, med en krigsminister som gör anspråk på att ha Gud på sin sida, och med en samling underliga teologer och statsvetare som vill att kristendomen ska användas för att skapa en amerikansk teokrati. Där ska de kristna utgöra härskarklassen, och resten betraktas som mindre pålitliga och mindre lämpade att inneha höga ämbeten.
Men även i Europa och i Norden politiseras kristendomen av högerpolitiker. I Danmark har den specifikt danska utgåvan av kristendomen, med Grundtvig, Kierkegaard och Folkekirken, sedan länge fungerat som ett slags integrationsmarkör. Svensk höger har huvudsakligen avstått från allt sådant. Kristdemokraterna har snarast försökt att inte förknippas med kristendomen, för att inte skrämma bort sekulariserade borgerliga väljare.
Men pendeln har svängt. Sverigedemokraterna upptäckte den nationalistiska kulturkrigspotentialen i religionen för några år sedan. Och nu pratar Ebba Busch om svenska, kristna värderingar: ”För mig är det den kristna etiken och den västerländska humanismen. Människors lika värde, synen på att män och kvinnor är jämställda, synen på rättsskipning.”
Det är inte helt taget ur luften, men det är så förenklat att det blir förljuget. För på vilket sätt präglas vårt samhälle av ”svenska, kristna värderingar”? Vad i vår samtid och vad i vår historia är det integrationsvilliga invandrare förväntas anamma?
I jämlikhetens namn har alla naturliga hierarkier misstänkliggjorts. Så nu saknar lärare auktoritet och föräldrar vet inte hur man fostrar barn. För jämlikhetens skull går alla barn i samma slags skola, vilket ödelägger självförtroendet hos de kognitivt svaga barnen som aldrig kommer att klara gränsen för godkänt. Vi talar om 15 procent per årskull.
Den regering som Busch ingår i har infört en lag som ger förvirrade ungdomar rätt att ändra juridiskt kön, vilket sannolikt leder till ännu mer förvirring. Skälet uppges vara omsorg.
Vi lever i ett land där en långt större andel av alla graviditeter slutar i abort, jämfört med våra grannländer Finland, Norge och Danmark. Av någon anledning blir världens mest jämställda kvinnor ofrivilligt gravida i väldigt hög utsträckning.
Barn med Downs syndrom sorteras rutinmässigt bort på fosterstadiet. Det kanske kunde vara något att problematisera för en politiker som talar om kristen etik och allas lika värde?
Vi har, i asylrättens namn, släppt in även människor som vill oss illa, och i humanismens namn avstått från att utvisa mördare och våldtäktsmän.
”Vårt dagliga bröd giv oss i dag” bad vi. Men vi glömde nöja oss med dagligt bröd, och från Ystad till Haparanda konsumerar vi nu som om det gällde livet. Vi köper bilar, kläder, mat, högtalare, skidor, resor, upplevelser och skönhetsprodukter som om de kunna fylla de svarta hålen i våra själar. Ebba Busch viftar med falukorvar och har ett ensidigt fokus på att vanligt folk måste kunna fortsätta konsumera i en ständigt ökande takt.
Som ”humanistisk stormakt” har vi i åratal haft en överdimensionerad biståndsbudget vars mål ingen kunnat utvärdera, och ett underdimensionerat försvar som gjort att vi nu är otäckt sårbara i en allt farligare värld.
I någon mån är även allt detta följden av ”svenska kristna värderingar, så som de har mejslats fram i vårt land”. Direkt eller indirekt kan alltsammans härledas ur fina idéer om frihet, jämlikhet, kroppslig autonomi, jämställdhet, allas lika värde och humanistiska rättsprinciper – ja, rentav kristen etik.
Historien är komplex och komplicerad. Sverige är inte längre ett kristet land. Samtidigt är kristendomen som väteatomerna i vattenmolekylerna i havet vi simmar runt i: Det finns inget västerland i ideologisk bemärkelse utan det kristna kulturarvet. Men lika lite som havet består av vätgas, består våra moderna samhällen av ”kristna värderingar”. Friheten och välståndet är både en effekt av och en protest mot den kristendom som dominerade Europa i många århundraden.
När kristendomen uppstod var det som hårt ansatt minoritetsreligion. Undervisningen i evangelierna och de nytestamentliga breven skrevs i en kontext där de kristna var förföljda och riskerade martyrdöden. Men snart nog blev kristendomen maktens ideologi och verktyg, vilket ledde både till blomstrande kulturer, och till förtryck och förföljelse.
Frigörelsen och den radikala jämlikheten i den tidiga kristna kyrkan stelnade. De andliga ledarna legitimerade kungarnas envälden och staternas maktutövning, medan staten hjälpte kyrkan att utbreda tron med tvång och svärd. Den kristna europeiska historien har ända fram till alldeles nyligen kantats av antisemitism i olika former.
Många av de rättigheter vi tar för givna uppstod parallellt med att samhället sekulariserades. Man kan till exempel hävda att religionsfriheten är en kristet grundad princip – men faktum är att den vann mark samtidigt som kristendomens trycktes tillbaka. När kristendomen har varit maktens religion, har den inte alltid använts för att främja friheten. Milt uttryckt. Något slags ödmjukhet inför detta faktum, borde vår tids kulturkrigspolitiker ha.
Den där ”frammejslingen” som Ebba Busch pratar om, är allt annat än självklart ärofylld och självklart lyckad. Den lämpar sig oerhört illa som integrationspolitiskt tillhygge. Om något är den skäl för allvarsam självrannsakan.
