Vänsterpartiets kongress bekräftade i helgen det som redan varit uppenbart ett tag: partiet kräver statsrådsposter vid en eventuell rödgrön majoritet efter höstens val. Vänsterpartiet ansluter sig därmed till Miljöpartiet, som redan tidigare officiellt meddelat att det röstar emot en regering i vilken det självt inte ingår.
Men är detta en konstellation som Socialdemokraterna helst av allt önskar? Två regeringspartners som uttryckligen avskyr Socialdemokraternas politiska förändring de senaste åren?
Miljöpartiet är benhårt emot ny kärnkraft och har en rad redskap som kan användas för att förhala eller stoppa ny utbyggnad. Partiet vill dessutom som princip återetablera permanenta uppehållstillstånd som huvudregel inom migrationspolitiken.
Vänsterpartiet vill att Sverige lämnar Nato, är helt emot förändringarna i rättspolitiken och ansluter sig till Miljöpartiets kritik av den under Tidöregeringen förda migrationspolitiken.
Socialdemokraterna befinner sig därför i ett prekärt läge, med starkt opinionsstöd men dåliga utsikter att få driva sin egen politik i en framtida rödgrön regering.
Det är uppenbart att V och MP är missnöjda med Socialdemokraternas positionsförflyttningar, eller som MP-politikern Markus P Wåhlin uttryckte det: ”De är ganska dåliga. De borde bli bättre.”
På andra sidan blockgränsen råder en större enighet. L har efter rekordmånga otydliga ”röda linjer” landat i att man finner sig i att samarbeta med SD i en regering. Men det kan mycket väl vara för sent för L att hämta upp väljarstödet. Det är dessutom inte säkert att Tidöregeringen får förnyat mandat att leda landet.
Därför kan det inför ett val vara bra att tänka igenom andra potentiella regeringskonstellationer som mycket väl kan bli aktuella efter valet. Inte för att de nödvändigtvis är vad många främst önskar, utan för att de kan vara nödvändigt.
Sverige och Europa befinner sig i ett kritiskt säkerhetspolitiskt läge. Kriget i Ukraina fortsätter, liksom den geopolitiska skilsmässan från USA. Samtidigt har stora europeiska ekonomier ett problem, inte minst Tyskland, vars bilindustri varslar tusentals samtidigt som landet gör en total energipolitisk omsvängning.
I en sådan situation är politisk stabilitet och tydligt styre i Sverige att föredra framför konflikter och otydlighet.
Paradoxalt nog kan därför svensk politiks huvudmotståndare – S och M – vara det absolut mest rimliga alternativet. Dessa två partier är dessutom, om man väger samman opinionsmätningar, nära att få en egen majoritet i riksdagen.
En M/S-koalition är visserligen inte alls aptitlig för de bägge partierna, ur ett rent partistrategiskt perspektiv. Många partiföreträdare misstänker att de skulle straffas av väljarna om de samregerade. Men det vore förhastat att redan på förhand dra den slutsatsen. Vi har inte haft ett sådant styre tidigare och det finns inte något facit, bara hypoteser om hur väljarna skulle svara.
S och M har på flera sätt närmat sig varandra de senaste åren: Moderaterna har tonat ned Reinfeldt-årens mest långtgående avregleringar av olika marknader. Samtidigt har S anammat stora delar av Tidöregeringens migrations- och rättspolitik, samt tagit stora steg bort från 1900-talets socialdemokratiska säkerhetspolitik. Båda partierna är eniga om huvuddragen kring Nato, försvarspolitiken, EU och det finanspolitiska ramverket.
Det är inte så lite. Det råkar vara de viktigaste politiska frågorna för Sverige under 2020-talet. M och S styr dessutom redan tillsammans i nästan 60 kommuner, vilket är en påtaglig ökning från föregående mandatperioder.
Ingen vill ha en sådan här regering, varken S, M eller något av de andra riksdagspartierna. Men det kan faktiskt vara betydligt bättre än stökiga regeringsbildningar som drar ut på tiden, skapar otydlighet och konflikter. Man behöver inte önska sig en sådan här regering för att leka med tanken att den skulle vara den minst dåliga givet alternativen.
Anmäl dig till Adams nyhetsbrev
Varje torsdag skickas ett nyhetsbrev ut med samtidsbetraktelser och analyser. Följ instruktionerna och anmäl dig här.
