Ännu en gång har politiken i Europa förvandlats till en projektionsyta för våra egna inrikespolitiska strider. Valet i Ungern avslutade sexton år av Viktor Orbáns och Fidesz maktinnehav. Det är värt att fira, inte bara i Ungern. Orbán har satt sig på tvären när det gäller allt som rör stöd till Ukraina och i stället närmat sig Ryssland.
Glädjen över att det nu är slut med detta har förenat många i Europa. Men flera i den svenska offentligheten tycks inte begripa vad det är som faktiskt har skett i Ungern, eller vad som håller på att ske i den europeiska politiken.
I Aftonbladet skriver författaren Gellert Tamas att valvinnaren Péter Magyar "är ingen vänsterpolitiker som exempelvis New Yorks borgmästare Zohran Mamdani, han tillhör snarare en gammal tradition av europeiska konservativa högermittenpolitiker som likt Tysklands Angela Merkel eller Fredrik Reinfeldt". S-politikern Morgan Johansson skriver att ”Ungern har sagt nej till den auktoritära högern. I september kommer också Sverige att göra det.”
I en sak har de båda rätt, men det är en så uppenbar poäng att den knappt behöver uttalas: Fidesz och Viktor Orbáns nederlag är ett tydligt underkännande av korruption, maktfullkomlighet, närhet till Ryssland och ständiga gräl med EU.
Men Tiszas och Péter Magyars seger är inte, annat än i utrikespolitiken, någon stor seger för en ny ”Reinfeldt” eller ”Merkel”, utan snarare ett mer förfinat och pragmatiskt Fidesz. Det är ett nationalistiskt och konservativt parti som har vunnit valet i Ungern. Hur skulle det annars kunna locka över en miljon traditionella Fideszväljare på kort tid?
Tiszas valkampanj påminner faktiskt väldigt mycket om Orbáns lyckade valrörelse 2010, då han gick till storms mot oligarkerna i landet. Men i stället för att nedmontera deras makt gav han den till sina kompisar.
Magyar återupplivar Orbáns löfte om att strida mot korruptionen och hävdar att han till skillnad från Orban menar allvar: han gick direkt till angrepp mot den sönderpolitiserade statstelevisionen, som han i direktsändning lovade att i stort sett lägga ned och ersätta med en ny, opartisk version.
Ekonomiskt så är Tisza en blandning både av liberal ekonomisk politisk och patriotisk protektionism. På valaffischer har Orbán anklagats för att ha sålt Ungern till kinesiska, ryska och sydkoreanska (!) intressen. Det sista exemplet förvånar kanske, men Ungern har flera batterifabriker ägda av bland annat Samsung, som har anklagats för att vara miljöfarliga och för att ge de anställda undermåliga villkor.
Tisza leds inte av medlemmar ur vänstern eller det tynande socialdemokratiska partiet, utan av före detta Fideszpolitiker. Magyar själv var medlem i Fidesz under 22 år och hade många höga positioner inom partiet och var tidigare gift med justitieministern Judit Varga.
Magyars angrepp mot Fidesz har inte kommit från vänster eller mitten, utan paradoxalt nog från Fidesz egna positioner. Magyar har lovat att vara det som Fidesz lovade att vara, ett parti som sätter Ungern och ungerska intressen främst.
Det här märks på några av de första utspelen som Magyar har gjort: Gränsen mot Serbien, varifrån migranter ofta kommer, ska tätas. ”Hålen i stängslet tillkom inte av en slump”, som Magyar förklarade i ett tal.
Magyar kommer att fortsätta motsätta sig samtliga försök från EU att införa en gemensam migrationspolitik för hela Europa. Tisza kommer inte att blockera EU-stöd till Ukraina (med förbehållet att Ungern inte ska bidra), men har samtidigt sagt, liksom Orbán, att det i nuläget inte är aktuellt med EU-medlemskap för Ukraina. Samtidigt har Magyar förstått att det inte är någon vinnarstrategi att ständigt gå på tvärs med Europeiska unionen eller blockera stödpaket till Ukraina.
Sammantaget visar detta att personer som Tamas och Johansson egentligen inte skriver om Ungern. De skriver om Sverige. I sina analyser blottlägger de sina egna ideologiska förhoppningar och ställningstaganden, och därmed går många miste om en förståelse för vad som faktiskt sker i den europeiska politiken.
Tittar man närmare på den politiskt-ideologiska utvecklingen i Europa märker man att det sker ett fjärmande från både Putin och Trump bland Europas högerpopulister. Dessa partier har i många fall modererat sin politik och positionerat om sig för att kunna appellera till större väljargrupper. Det är ingen vinst att få stöd från Trump, som hotar att ta över Grönland, eller att göra sig beroende av Moskvas råvaruexport.
Men de framgångsrika bland dessa tillhör alltjämt en konservativ höger, även om de har närmat sig både liberala och kristdemokratiska partier. Italiens Fratelli d'Italia är kanske det främsta exemplet. Partiet har sitt ursprung i den italienska fascismen och misstänktes inför valsegern vara en Putinallierad. Men dess ledare Giorgia Meloni har vänt partiet mot väst och ger sitt stöd till både Nato och Ukraina. Och ska ungerska Tisza jämföras med något parti eller någon politiker är det knappast Angela Merkel eller Fredrik Reinfeldt, utan just Fratelli d'Italia, polska Medborgarplattformen och i vissa avseenden Sverigedemokraterna.
Tisza avslutar Orbáns auktoritära och korrupta styre, men att tro att det som nu stundar är en återvändo till 00-talets höger är att läsa samtiden fel. Det som utspelas framför oss är den bitvis förvirrande mognadsprocessen för såväl den traditionella europeiska högern som den under 2010-talet framväxande högerpopulismen. De håller båda på att närma sig varandra, förändras och staka ut en ny väg som det inte finns något historiskt facit för.
Anmäl dig till Adams nyhetsbrev
Varje torsdag skickas ett nyhetsbrev ut med samtidsbetraktelser och analyser. Följ instruktionerna och anmäl dig här.
