Vårsolen är stark och underbar, äntligen. Det spirar och gror överallt. Snart, snart slår löven ut, först på sälg och björk och lönn, senare på alm och lind och bok och slutligen också på det allra vackraste trädet: eken. Hela denna underbara tid ligger precis framför oss, när knoppar brister, när körsbärsblomningen skapar sagostämning i städerna och magnoliaträden väller ut sin blommande prakt i parker och trädgårdar.
Men solen avslöjar också allt det fula. Skräpet, gruset, hundskiten, smutsiga fönster, den spruckna platsfärgen på husfasaderna. Och när den lyser in genom badrumsfönstret där jag står vid spegeln upptäcker jag hur djupa rynkorna faktiskt blivit, och hur det blänker av allt nytillkommet silver i håret. Ett år äldre sedan förra våren. Det är som att jag kan känna tyngden av det där året.
Forskning har visat att åldrandet sker i etapper och däremellan bromsar upp. En sådan nerförsbacke på livets väg uppträder i 45-årsåldern. Nästa runt 60-årsdagen. För kvinnor är åldrandet mitt i livet dessutom präglat av att fertiliteten minskar och sedan upphör helt, vilket också påverkar nästan allt annat i kroppen. Även män åldras i faser, men förfallet är ändå lite mer kontinuerligt och inte lika kopplat till reproduktion och hormonell förändring som hos kvinnor.
Mäns attraktionsförmåga är heller inte lika beroende av ålder, som den generellt sett är för kvinnor. Men alla ska vi dö, och vi lider naturligt nog av kollektiv dödsångest. Eftersom vi i vår lilla del av världen har kommit att förvänta oss att få leva tills vi blir gamla och dö av hög ålder, är åldrandet vår största fiende – inte olyckor, krig och ond bråd död. Inte än, inte precis här och nu.
Och nog för att kvinnor alltid har sörjt förlorad skönhet och försökt bibehålla och återskapa utseendet från ungdomen, men i dag finns det nästan inga motkrafter. Marknaderna har fullständigt exploderat, med ständigt förbättrade krämer och kosmetika förstås, med injektioner och kemisk behandling, samt en alltmer förfinad kirurgi: fler men mindre ingrepp och smarta förflyttningar av fett – i stället för 80-talets drakoniska uppstramningslyft.
Resultaten kan sorteras efter klass. Nya pengar leder till stora läppar och höga kindben – tänk Jeff Bezos fru – medan den sofistikerade Hollywoodeliten – tänk Cate Blanchett, Diane Lane och Robin Wright – förstår att använda tekniken för att fortsätta se vackra ut på ett moget och ”äkta” sätt.
Några, som Kate Winslet, har gjort sig kända som motståndare till alla slags injektioner och ingrepp. Heroismen i hennes berömvärda aktivism bleknar dock något av hennes egen iögonfallande genetiska tur: perfekt symmetriskt ansikte, vackert utplacerade små rynkor som enbart understryker skönheten, och en mirakulöst slät panna. Grattis Kate, 50 år!
Även vi som inte badar i dollarmiljarder, duschas i ständiga påminnelser om allt vi skulle kunna göra för att revitalisera oss och se yngre ut: fräschare, starkare, vackrare.
Det finns en hel kontinent på internet som består av 45-pluskvinnor som berättar för andra 45-pluskvinnor hur de ska äta för att må bra och gå ner i vikt, hur de ska träna för att må bra och gå ner i vikt, hur de ska klä sig, hur de ska sminka sig, hur de inte ska sminka sig, hur de ska uttrycka sig och vad de ska intala sig själva när de stiger upp på morgonen.
Budskapet är att man kan bli i sitt livs bästa form, ha mer muskler, bättre kondition, mindre fett än någonsin tidigare i sitt liv. Hyn kanske aldrig kommer att se så där sommardaggig ut som den gjorde i 20-årsåldern, men du kan kompensera genom att få en perfekt skulpterad kropp.
Dina östrogennivåer kanske sjunker till ett minimum, men om du bara äter tillräckligt med protein till frukost, lunch och middag så kommer du bli piggare och mer fokuserad än när du var en stressad 30-åring. Om du bara får tillräckligt med solljus, om du bara sover tillräckligt, om du bara ser till att hålla blodsockret på en låg och jämn nivå – då kommer du ha dina bästa år framför dig, i stället för bakom dig.
Tro mig, jag har inga invändningar mot att medelålders kvinnor tar tag i sin livsstil, ser till att äta ordentligt, träna ändamålsenligt och göra sig av med valkarna runt midjan, stressa mindre, sova mer och för det mesta hålla sig borta från alkoholen. Jag gör själv vad jag kan för att kompensera för svunnen ungdom: skaffar mig lite mer muskler, hoppar jämfota upp för trappan för ökad bentäthet (det heter så), äter massvis med kål, spenat, ingefära och broccoli, försöker verkligen att sova mer.
Jag har heller inga dömande ord att utdela till dem som tar till mer drastiska metoder. Allt är en förhandling som man har med sig själv: hur mycket, hur dyrt och, framför allt, hur länge? Har man väl börjat spruta botox i pannan är det nog svårt att sluta. Har man piffat upp ögonlocken och påsarna under ögonen kan man lika gärna göra ett ögonbrynslyft också; man vill ju se pigg ut. Kanske skulptera lite här och var med hjälp av fillers? Och bröstförstoring är ju ingen stor grej längre.
Varför inte? Kanske för att det ena leder till det andra och skönhetsjakten så lätt blir en allt desperatare kamp mot det oundvikliga. Och kanske för att de allt mer fåfänga försöken att hålla kvar en svunnen ungdom, hindrar människan från att låta nya knoppar brista, så att andra slags blomster kan fylla själens trädgård.
Livet består av en lång serie dödsfall. Varje ny fas i livet är ett slags död. Barnet dör för att kunna bli en vuxen, ansvarstagande person. Man dör onekligen lite från sitt ego när man lovar att älska en annan person i nöd och lust. Man dör definitivt när man får barn och de egna behoven sätts åt sidan på obestämd tid för att ge plats åt omsorgen om en annan person, en som inte kommer klara sig själv på mycket länge.
Klivet från relativ ungdom till definitiv medelålder är också ett slags död. Man är inte längre ung och lovande, om man någonsin var det. Attraktionskraften avtar, om man någonsin haft en. Hälsan är kanske inte vad den en gång var och det känns som att inget går av sig själv längre. Det är för sorgligt – eller?
Ja, det är det, men inte bara. En del av den du var har onekligen försvunnit, men samtidigt har det skapats plats för något annat: En möjlighet att tänka lite mindre på hur omgivningen uppfattar ditt yttre, en chans att få uppfattas som klok och erfaren. Kanske är det en tid för att lyfta fram yngre förmågor, uppmuntra, agera bollplank, inspirera. Det finns en stilla glädje i att inte alltid behöva synas själv utan i stället få hjälpa andra att glittra i strålkastarljuset.
För inte så hemskt länge sedan tänkte människor på jordelivet som en förberedelsetid, och att det viktigaste hände efter döden: himmel eller helvete. Hur det än är med den saken, behöver vi lära oss att acceptera döden, särskilt de många små dödarna. Bara så kan vi undgå att livet blir en enda lång kamp mot åldrandet, bara så kan vi låta nya vårar överraska oss med nytt liv, igen och igen.
