Regeringen har lagt mycket krut på att stärka Polisens befogenheter under den här mandatperioden, något som också förefaller ha givit resultat i form av färre skjutningar, att fler grova brott kopplade till gängkriminalitet förhindras och att fler sådana brott klaras upp.
Mindre uppmärksammat är Regeringens satsningar på att stärka det förebyggande arbetet med att hindra unga från att dras in i kriminalitet. De är dock lika viktiga för att vända utvecklingen. Den nya socialtjänstlagen som trädde i kraft förra året är tydligt inriktad på att förvaltningen ska arbeta mer förebyggande och dessutom bli mer tillgänglig. Det kräver ganska mycket av socialtjänstpersonalen. Istället för att enbart kopplas in när allvarliga problem uppstått, förväntas de ha tillräcklig koll på riskfaktorer hos unga för att kunna ingripa innan det gått riktigt illa.
Häromveckan presenterade Regeringen dessutom nya regelverk som ska ge socialtjänsten utökade tvångsbefogenheter. Analysen är att det är ett för stort glapp mellan socialtjänstens frivilliga insatser och tvångsomhändertagande enligt Lagen om vård av unga, LVU. Regeringen inför därför något som kallas ”mellantvång”. Förhoppningen är att socialtjänsten på så sätt ska kunna arbeta mer effektivt och att behovet av LVU-ingripanden ska minska. Bakgrunden är bland annat att många föräldrar idag har låg tillit till socialtjänsten, vägrar samarbeta och motsätter sig de frivilliga insatserna.
Det så kallade mellantvånget kan vara ganska ingripande, med krav på att föräldrarna deltar i möten med socialtjänsten och strukturerar upp den unges vardag. Föräldrar kan i sista hand riskera böter om de inte samarbetar.
Den unge kan åläggas utegångsförbud vissa tider, krav på att vara närvarande i skolan eller på andra aktiviteter. Elektronisk övervakning av att detta efterföljs ska vara ett möjligt verktyg. Frivilliga drogtest ska också genomföras. Idéerna är inspirerade av Danmark.
Det kan tyckas som hårda åtgärder. Men de måste vägas mot att ett barn som dras in i svår kriminalitet i praktiken förstör sin egen framtid. Det riskerar också att förstöra för många andra. Åtgärderna är därför i linje med barnrättsperspektivet. Om det råder det faktiskt ganska bred politisk enighet. Socialdemokraterna står också bakom behovet av det så kallade mellantvånget.
Problemet här ligger snarare i genomförandet. Även om regeringen anslagit mer resurser till socialtjänsten så är det ytterst kommunerna som ansvarar för den och kommunpolitiker tenderar att vilja prioritera mer synliga satsningar.
GP har flera gånger skrivit om problemen med personalflykt och besparingar inom socialtjänsten – inte minst i Nordost som inrymmer flera utsatta områden. Fackförbundet Vision vittnar i sin socialchefsrapport för 2025 om liknande förhållanden runtom i landet. Hög stress, resursbrist och svårigheter att rekrytera. Socialtjänsten hamnar liksom äldreomsorgen ofta i kommunal strykklass.
Det är med andra ord bra att det finns en stor enighet kring att ingripande, tidiga och förebyggande insatser faktiskt är välmotiverade. Många som arbetar med barn vittnar om att man tidigt kan se vilka som befinner sig i riskzonen för att ”hamna snett” och att åtgärder dröjer till det är för sent.
Frågan är bara om samhället är berett att fullt ut genomföra detta program i praktiken. Det kräver inte bara pengar utan vuxna människor som helhjärtat kan engagera sig i dessa barn. Många svenskar har inställningen att någon annan ska lösa sådant, vi betalar ju trots allt höga skatter och har i regel mycket att stå i. Men kommunala och polisiära insatser har sina begränsningar hur mycket man än satsar. Det som också krävs är ett starkare civilsamhälle, ideella insatser och engagerade vuxna som på ett helt annat sätt kan fånga upp de här barnen. Staten kan motverka de värsta missförhållandena. Men ytterst kan inte staten reparera ett samhälle som är trasigt. Det måste vi som utgör samhället vara beredda på att göra själva.
