Åttio till hundra patienter om dagen. Det är så många patientmöten som en digital läkare hos vårdföretaget Kry kan ha, enligt en granskning av Sveriges Radio. Eftersom Kry får 435 kronor per patientkontakt i ersättning av regionerna, det vill säga skattebetalarna, rör det sig om stora kostnader. Frågan som ställs på sin spets i reportaget är hur bra vård man kan ge på bara några minuter och om detta är en rimlig prioritering av skattemedel.
Oavsett hur man ser på inslaget av privata vårdgivare i offentlig sektor är det en relevant fråga att ställa sig. Till Krys och andra digitala vårdföretags försvar måste man först konstatera att de varit pionjärer i att utveckla digital vård, och att deras tjänster uppskattas av kunderna. När den digitala vården fungerar som den ska kan den avlasta den vanliga sjukvården, öka tillgängligheten markant och spara tid för patienterna som slipper ta sig till en vårdcentral.
Men allt kan missbrukas om det saknas återhållande normer. Vinstintresset riskerar att skapa felaktiga drivkrafter när någon annan – i det här fallet skattebetalarna – än kunden betalar. Till det tillkommer att god vård inte är detsamma som kundnöjdhet. Ett problem som även finns i den vinstdrivna friskolesektorn och skiljer dessa sektorer från vanliga marknader.
I fallet Kry verkar de negativa effekterna ha accelererat sedan företaget införde ett bonussystem som premierar läkare som avslutar mötena snabbt för att kunna ta nya patienter. Dessa läkare har inte bara fått högre lön. De har som timanställda kunnat välja arbetspass först medan de långsamma läkarna fått allt färre timmar. Systemet har i praktiken sorterat ut långsamma läkare. Ett sådant ackordssystem hör egentligen hemma i tillverkningsindustrin.
Problemet i sjukvården är förstås att snabb vård inte behöver vara detsamma som bra vård. I värsta fall görs missbedömningar. Läkare som SR intervjuat anonymt talar också om att en konsekvens har blivit att nätläkarna allt oftare bara hänvisar patienten vidare till den vanliga vården. Det blir en dyr växeltelefonisttjänst.
Ett annat problem är att nätläkarna har drivkrafter att även ta emot patienter som lider småproblem såsom lätta förkylningar, något som också sker när SR:s reportrar ringer som patienter. Det blir ett rent resursslöseri. SR:s granskning visar att det till och med förekommer att nätläkare fakturerar för patienter som inte dyker upp till det digitala vårdmötet – något som i princip skulle kunna sättas i system av organiserad brottslighet.
Vilka slutsatser ska man då dra av detta? Ersättningsmodellen har uppenbara brister. Betalning per besök skapar risk för missbruk. Fysiska vårdcentraler får i stället ersättning per listad patient, det minskar riskerna betydligt. Även om det även i det fallet finns en drivkraft att främst etablera sig områden där patienterna kan tänkas vara mer lättbehandlade – precis som friskolor har en drivkraft att anta elever som kräver mindre resurser.
Att reglera en verksamhet utifrån att aktörerna antas utnyttja systemet fullt ut för ofta med sig en omfattande byråkrati. Det är har varit ett återkommande problem med ogenomtänkta avregleringar att man inte från början varit i närheten av en rimlig balans. Men det går att ställa krav på skattefinansierad verksamhet utan att slå undan benen för den helt. Vinstbegränsningar bör inte heller uteslutas. Med den nya AI-tekniken lär det dessutom bli lättare att följa upp vad digitala tjänster innehåller och hur de bör prissättas.
För det är förstås inte rimligt att det slösas med sjukvårdens resurser. Det finns en begränsad budget och slöseriet drabbar i slutänden de som verkligen behöver vård. Vården ska vara behovsstyrd, inte efterfrågestyrd.
Samtidigt skulle vården knappast fungera bättre helt utan privata aktörer. De senare har bevisat varit bättre på innovation och att skapa effektiva lösningar. Det behövs en viss mångfald inom vården, precis som inom alla andra områden. Inte minst stärker det sjukvårdspersonalens förhandlingsposition. Haverierna kring olika regioners IT-systemupphandlingar visar att regionägd vård inte är någon garanti mot slöseri i miljardklassen. Dessutom måste även heloffentliga verksamheter styras, vilket inte sällan resulterar i felaktiga drivkrafter för dem som arbetar på golvet.
Man bör akta sig för att jämföra verkligheten med en utopi. Det gäller både kritiker och försvarare av privat vård. De ideologiska låsningar som präglat debatten har varit till stor skada. Att man överhuvudtaget inför system som är så lätta att missbruka tyder faktiskt på en nonchalans från politiskt håll som bara kan förklaras med inkompetens eller ideologisk blindhet. Tyvärr är exemplen från de senaste decennierna otaliga på sådan naivitet. Branschen själv och de som värnar inslaget av privata aktörer i offentlig sektor borde snarast vara de första att involvera sig och kräva regleringar som långsiktigt bevarar systemets legitimitet. Det är självklart att ställa andra krav på den som bedriver skattefinansierad verksamhet än på vilken digital start-up som helst.
