Näringsminister Ebba Busch väckte rabalder i veckan när hon gick ut med att samernas rennäring inte längre bör vara ett riksintresse (SvD 20/4). Bakgrunden är bland annat att samerna har en så kallad renskötselrätt som ger dem rätt att bedriva rennäring på andras mark, statlig såväl som privat. Idag bedrivs renskötsel på nästan halva Sveriges yta.
Renskötselrätten innefattar utöver rätten till renbete även jakt och fiske, rätt att bygga hagar, stängsel, slakterier och andra anläggningar som behövs för renskötseln, samt rätt att ta skog till byggnadsvirke, bränsle och slöjdvirke.
Att rennäringen betraktas som riksintresse innebär dessutom att dess behov väger tungt i samhällsplaneringen – exempelvis vid anläggandet av ny infrastruktur, kraftverk, gruvor och vägar. Enligt näringsministern är den här ordningen orimlig.
Det är inte svårt att hålla med Ebba Busch. Rennäringens intressen har blivit för dominerande i förhållande till andra samhällsintressen. I ett läge där Sverige av bland annat säkerhetspolitiska skäl behöver stärka Norrlands utveckling är det inte en hållbar ordning.
Rennäringen har givits en extremt privilegierad särställning med direkta statliga subventioner och långtgående juridisk särlagstiftning. Den ideologiska grunden för detta är att samerna betraktas som urfolk och att rennäringen betraktas som en kulturell identitetssymbol.
Ur ett historiskt och arkeologiskt perspektiv är detta bara delvis sant. Sverige befolkades söderifrån när inlandsisen smälte bort. Vilka som ”var först” i olika delar av Norrland går sällan att avgöra från arkeologiska källor. Man vet att både svenskar och samer tidigt levde och verkade i Norrland. Ända fram till senmedeltiden var dessutom jakt och fiske det helt dominerande sättet att försörja sig bland samer. Dagens renskötsel är i detta perspektiv en ganska sen innovation.
Det är på många sätt väldigt märkligt att vi har en lagstiftning i just denna fråga som utgår från en slags ”blut und boden"-logik, där kollektiva rättigheter till mark kopplas samman med etnicitet, när denna typ av tänkande i övrigt betraktas som högerextremism. Du måste i praktiken vara född till renägande same för att kunna ägna dig åt renskötsel.
Eftersom samebyarnas rättigheter bygger på ”urminnes hävd” har arkeologiska tolkningar till och med varit tvistefråga i domstolsbeslut. Vilken etnisk folkgrupp var på platsen först? Vilka grupper har bedrivit jakt och fiske i de aktuella områdena genom tiderna?
I det uppmärksammade fallet med Girjas sameby handlade tvisten i hög grad om förhållanden flera hundra år tillbaka i tiden. Domen slutade med att samebyn fick ensamrätt till jakt- och fiskerättigheter i ett vidsträckt område. Andra samebyar har försökt sig på samma sak, men inte haft samma framgångar på grund av det historiska bevisläget.
Att använda hävdvunna rättigheter på detta sätt borde vara främmande för svensk rättstradition. Till detta kommer att renägande samer utgör en liten minoritet av antalet samer i Sverige. Det finns cirka ett tusen yrkesverksamma renägare i Sverige. För att vara renägare måste man bli invald i en sameby. Uppskattningsvis finns det totalt mellan 20 000 och 40 000 samer i landet.
Det är därför inte rimligt att sätta likhetstecken mellan renägarnas långtgående särrättigheter och att värna samisk minoritetskultur, något även Ebba Busch framhåller. Rennäringens intressen kommer med dagens regelverk i strid både med andra medborgares rätt och centrala samhällsintressen. För privatpersoners del rör sig förstås om jakt och fiske, men även turism, bygglov och skogsbruk. För statens del handlar det om att möjligheterna att utveckla en stor del av landet hämmas.
Busch utspel handlar inte om att avskaffa rennäringen, som trots allt är en tillgång för Sverige. Det handlar om att få till en rimligare balans mellan olika intressen. Ännu bättre vore att göra upp med den mängd märkliga ideologiska antaganden som ligger bakom samepolitiken.
I inget annat fall skulle man få för sig att försöka frysa en kulturyttring från en historisk epok genom omfattande näringspolitiska ingripanden. Vi håller exempelvis inte svensk allmogekultur vid liv genom att bedriva 1800-talsjordbruk på stora ytor, trots att det var en integrerad kultur som slogs sönder av moderniteten. Ingen annan minoritet behandlas för övrigt heller på det sättet.
Frågan är inte varför näringsministern lyfter den här frågan nu. Frågan är varför ingen ledande politiker gjorts det tidigare? Orimligheten i hela detta tankebygge har knappast varit någon hemlighet. Men det har funnits en utbredd rädsla för att sätta samhällsintresset främst. Trots att det är politikens huvuduppgift att väga samman olika intressen – och ta ansvar för det – har vi under ett antal decennier sett en utveckling där makten förskjutits till domstolar.
Juristerna har med hjälp utvidgade tolkningar av internationella konventioner och minoritetsrättigheter fått ett allt större inflytande, ofta med orimliga konsekvenser. Länge behandlades exempelvis asylrätten på samma sätt – som om den stod bortom konsekvensanalys. Men politik får konsekvenser, för andra individer eller samhället som helhet. Ebba Busch ska ha en eloge för att hon vågar tala klarspråk om det.
