Det är sällan som pojkar och flickor som lever under hedersförtryck får komma till tals. Oftast får vi höra deras berättelser först när de har blivit vuxna och lyckats frigöra sig, eller i allra värsta fall: återberättade av andra efter deras död. Barnombudsmannens senaste rapport ”Det var som att leva i ett fängelse. Jag kunde knappt andas” ger en värdefull inblick i hur de barn vars vardag styrs av hedersnormer lever i Sverige.
Barnen växer upp i en patriarkal kultur där hela släktens goda rykte hänger på flickornas upplevda oskuld. Även om tjejerna drabbas värst och har minst frihet lider killarna också. De rekryteras tidigt av släkten för att upprätthålla hedersnormerna och kontrollera sina systrar och kusiner, även om det är det sista de vill göra.
Hedersförtrycket börjar tidigt, redan i förskoleåldern. Bland de barn som har utsatts för hedersrelaterat våld och förtryck svarar hela 67 procent att det började innan de var fem år gamla, enligt en enkätundersökning från Barnombudsmannen. Medan deras jämnåriga kan upptäcka världen, leka och busa finns det alltså förskolebarn i Sverige som får lära sig att deras beteende kan dra skam över familjen.
Ofta förvärras hedersförtrycket när tjejerna når puberteten. Vartenda livsval, från klädsel till utbildning och val av umgänge, ses som en släktangelägenhet. Flickorna lever under ständigt tvång att ”göra rätt” för att skydda släktens anseende. Det kan handla om att tvingas bära slöja, be och ha heltäckande kläder. Bara för att nämna några av de saker som de tvingas göra mot sin vilja.
"Det är väldigt speciellt i min släkt. Vi tjejer visste exakt vad vi fick och inte fick göra. Jag fick till exempel inte klä mig som jag ville, inte ha vänner, inte umgås med andra utanför familjen, fick bara hänga med mina kusiner. Det var skitjobbigt speciellt när man är född här och vet att man kan ha ett annat liv, alla lever inte på samma sätt liksom. Alla andra i klassen fick leva ett vanligt liv och bestämma själva medan såna som jag aldrig någonsin fick göra det vi ville. Mina bröder, killkusiner och alla andra killar i familjen kunde göra vad de ville", berättar en av tjejerna som intervjuas.
Rapporten ger ingen förtroendeingivande bild av hur svenska myndigheter bemöter barn och unga som söker hjälp. Många av barnen vittnar om att de har försökt få kontakt med vuxna men att de inte har blivit förstådda, sedda eller tagna på allvar. Barnombudsmannen bekräftar att de institutioner som har kontakt med barn som drabbas av hedersrelaterat våld och förtryck – polisen, förskolan, skolan eller socialtjänsten – sällan förstår hur hederskultur fungerar. Framför allt missar de hedersförtryckets kollektiva dimension.
För hedersförtryck handlar inte om problem i en enskild familj. Hederskultur är ett system baserat på patriarkala normer där kollektivets bästa alltid går före individens. Den som ifrågasätter hederskulturen går emot ett helt system bestående av släkt, klan och landsmän från det gamla hemlandet. Inom hederskulturen finns även en stark tystnadskultur och förväntan om lojalitet. Den som berättar för utomstående om vad som sker ses som en svikare och kan förvänta sig att bli straffad.
Därför kan konsekvenserna bli oerhört allvarliga när samhällets institutioner inte förstår att det handlar om hederskultur. Vissa som har omplacerats av socialtjänsten och sedan behövt återvända hem säger att de har utsatts för ännu mer isolering och ökat våld vid hemkomsten. En av flickorna som intervjuas i rapporten berättar att hon kände sig så sviken av socialtjänsten att hon därefter bestämde sig för att söka sig till kriminella för att få skydd. En tjej säger att hon hellre sitter i fängelse, än hemma hos sina föräldrar. Det säger något om hur allvarlig situationen är, när barn säger att de litar mer på kriminella gängs förmåga att skydda dem än svenska institutioners.
Det är uppenbart att samhället har misslyckats med att skydda de barn och unga som lever under hedersförtryck. Det finns flera skäl till att frågan har förbisetts: rädsla bland myndigheter och beslutsfattare för att anklagas för främlingsfientlighet eller islamofobi, oförståelse för patriarkala och kollektivistiska kulturer samt politisk passivitet.
I dag tros 240 000 barn leva med hedersnormer. Det går inte längre att blunda för att det här är ett av de allvarligaste problemen som drabbar barn och unga i Sverige i dag. Närmare 30 år efter de första hedersmorden i Sverige går det inte heller att låtsas som att fenomenet är nytt eller marginellt. Det är inte heller bara ett storstadsproblem, några av de vidrigaste hedersmorden har skett i svenska småstäder.
För att alla barn oavsett ursprung ska få tillgång till sina grundläggande rättigheter behöver de som jobbar med barn och unga – poliser, socialsekreterare och lärare – lära sig om hederskultur och att förstå dess mekanismer. Den flicka eller pojke som vänder sig till svenska myndigheter för att få hjälp ska inte behöva oroa sig för att situationen ska bli ännu värre av att söka samhällets stöd.
