Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

 Bild: Francois Lenoir
Bild: Francois Lenoir

Karin Pihl: Europas ledare måste skärpa sig

Konflikten om budgeten och coronafonden fortsätter. I stället för att lösa reella problem ägnar sig EU såväl som Ungern och Polen åt vad som kan beskrivas som rena tonårsfasoner. Det är inte seriöst.

Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Polen och Ungern har använt sina nationella veton mot EU:s coronafond och förslaget på en ny långtidsbudget. Detta har gett upphov till något av en kris i unionen. Coronastödet uppgår till 750 miljarder euro där drygt hälften är tänkt att betalas ut som rena bidrag till medlemsländerna.

Budgetförhandlingarna och diskussionerna om coronastödet har präglats av turbulens och meningsskiljaktigheter. Det har gått så långt att en fransk ledamot i Europaparlamentet, som ville se mer pengar i fonden, inledde en hungerstrejk (Europaportalen 29/10).

Sverige ville tillsammans med Danmark, Nederländerna och Österrike att stödet enbart skulle ges som lån. Stefan Löfven förlorade debatten. I stället kom han hem med ett tröstpris: för att få del av EU-pengarna måste medlemsstaterna leva upp till krav på ”grundläggande värderingar” och rättsstatsprinciper.

Men nu har överenskommelsen börjat svaja rejält. I förra veckan lade Polen och Ungern in veto mot kraven på att länderna måste respektera rättsstatens normer. Ungern menar att principerna är vagt formulerade och att det är ett sätt för EU att tvinga landet att anta en politisk ideologi. Den polska justitieministern Zbigniew Ziobro hävdade att kravet hotar Polen som suverän nation och att landet kommer att bli ”politiskt förslavat” (Politico 16/11).

Det var troligen mest spel för gallerierna. Det är trots allt stora summor det rör sig om, som dessa länder inte vill vara utan. I fredags meddelade Ungerns premiärminister Victor Orbán att han tror på en lösning. ”I slutänden kommer vi att enas, det är så det brukar vara”, sa han (Reuters 20/11). Syftet var antagligen att reta upp kommissionen och kanske lyckas förhandla till sig en större andel av bidragssumman.

Men efter utspelet höjdes röster i Europaparlamentet som vill utesluta Polen och Ungen från unionen. ”Det finns gränser”, sa M-parlamentarikern Tomas Tobé (SR 20/11). Om motivet var att skapa dålig stämning har det lyckats. Kanske lite för väl.

Den nuvarande ordföranden för EU-kommissionen Ursula von der Leyen hävdade när hon tillträdde att hon ville ena unionen. Stämningen mellan öst och väst skulle bli bättre. "Enade genom mångfald" var hennes motto. EU skulle skapa framtidstro för medborgare i alla länder.

Vad som skett är snarare att oenigheten har trappats upp, inte minst i förhandlingarna om coronafonden. Och konflikten handlar inte bara om Polen och Ungern. Budskapet att Sverige ska betala två till tre procent av vår BNP till fonden – runt 15 000 kronor per svensk – togs inte direkt emot med jubel här hemma. Missnöjet finns även i andra rika länder.

Som om inte det vore nog är arbetet i full gång med att förverkliga delar av den så kallade sociala pelaren, som ska reglera föräldraledighet, jämställdhet på arbetsmarknaden och där ett förslag om minimilöner ingår. Många, inte minst de svenska fackförbunden, tvivlar på EU:s försäkran om att den nordiska modellen med partsförhandlingar inte hotas. Senast i fredags skrev företrädare för LO, TCO och Saco att de är oroliga för att EU:s förslag kan innebära slutet för den svenska arbetsmarknadsmodellen (SvD 20/11). Om farhågorna besannas lär vi inte behöva vänta länge på en svensk Swexitdebatt.

Stämningen i den Europeiska unionen är tyvärr usel överlag. De enda som kan glädjas över detta är Vladimir Putin och Xi Jinping, som gärna ser ett destabiliserat och konfliktfyllt Europa. Medan EU:s medlemsländer bråkar internt fortsätter Kina att öka sitt inflytande i det europeiska näringslivet.

EU såväl som dess kritiker i Ungern och Polen beter sig som tjafsande tonåringar. Parlamentsledamöter som hungerstrejkar inger inte förtroende. Prestige tycks vara viktigare än att hitta gemensamma lösningar på reella problem. Och för att skyla över sitt misslyckande drar EU-kommissionen igång projekt som ingen har efterfrågat, som gemensamma normer om pappamånader i hela unionen. Det duger inte för den som säger sig värna Europa.