Vad handlar egentligen kriget i Iran om? Det är inte helt uppenbart, och Donald Trump har knappast varit särskilt pedagogisk med sina förklaringar, som skiftar beroende på vilken dag man lyssnar på honom.
Ibland anförs skälet att Iran har anrikat uran och var redo att utveckla kärnvapen (trots USA:s och Israels bombningar förra sommaren), ibland handlar det om Irans omfattande arsenal av ballistiska missiler och drönare som hotar USA:s allierade och baser i regionen.
Mindre ofta hörs från Trump argumentet att Iran är en av världens mest despotiska regimer, som förtrycker sin egen befolkning (senast i januari med 30 000 mördade iranier), och att folket därför, med amerikansk och israelisk hjälp, borde avsätta sina plågoandar.
I stället för att lyssna på Trumps skiftande och bitvis motsägelsefulla förklaringar måste man utvärdera vad som faktiskt har uppnåtts med de intensiva bombningarna sedan slutet av februari och vilka konsekvenser det här kommer att få för Mellanöstern i framtiden.
Nästan hela Irans politiska och militära ledning är utslagen, däribland dess ledare Ali Khamenei. Dess flotta är på havets botten, luftvapnet och luftvärnet borta, liksom stora delar av drönar- och missilproduktionen. Landets möjligheter att hjälpa allierade i regionen – som houthierna i Jemen, Hizbollah i Libanon eller Iraks shiamiliser – är i nuläget obefintliga. Regimens inkomster har nästan helt försvunnit och möjligheterna att köpa vapen från Kina och Ryssland är därmed begränsade.
Det här innebär att Irans konkurrenter i regionen, främst Saudiarabien och Förenade Arabemiraten (som utsattes för iranska angrepp tillsammans med Kuwait, Irak, Qatar, Bahrain och Oman och som är nära allierade till USA), kommer att få betydligt mer inflytande i framtiden.
Men det kanske viktigaste att förstå är inte att den iranska regimens traditionella motståndare i regionen kommer att stärkas, utan att Irans möjligheter att destabilisera andra länder har minskat eller helt försvunnit.
Den här kapaciteten talas det alltför lite om i Europa och Sverige. Kanske är man alltför upptagen med att tolka Trump eller göra platta jämförelser med krigen i Afghanistan och Irak för att förstå bakgrunden till den pågående konflikten.
För att förstå kriget i Iran och dess konsekvenser ska man komma ihåg att den islamska regimen i Teheran har varit inbegripen i ett enda långt krig som har pågått sedan 1979 och som bara har tagit ett antal uppehåll.
För ända sedan början av ayatollah Ruhollah Khomeinis tid som Irans högste ledare (1979–1989) fanns det ett tydligt utrikespolitiskt mål: att dominera Mellanöstern politiskt och militärt, även till priset av hundratusentals döda. Därför har regimen i Teheran ständigt sökt flytta fram sina positioner även långt bortom landets gränser.
Detta har man också lyckats med genom att målmedvetet skapa sig ett nätverk av miliser och terrorgrupper som har agerat i Teherans intressen, ofta med hjälp av inbördeskrig och instabilitet. Ett av de främsta exemplen på hur Iran agerat i Mellanöstern förefaller tyvärr också vara ett av de mest bortglömda, trots att det ligger så nära i tiden och dessutom påverkade Europa direkt.
När det syriska inbördeskriget drog i gång 2011, samtidigt med den arabiska våren, såg det till en början ut som att den syriske diktatorn Bashar al-Assad snabbt skulle falla. Hans genomkorrupta system byggde inte på någon större övertygelse inom militären, och det saknade stort folkligt stöd och religiös auktoritet.
Men al-Assad hade en väldigt viktig allierad som inte kunde tillåta att hans diktatur föll: ayatollah Ali Khamenei, Irans högste ledare (1989–2026) och efterträdare till Khomeini.
Syrien var nämligen helt avgörande för den av Iran grundade shiamuslimska milisen Hizbollah i Libanon. Genom Syrien kunde Iran enkelt skicka rådgivare, pengar och vapen, som därefter smugglades över den syrisk-libanesiska gränsen. Det här innebar att Libanon till stora delar var en iransk koloni som landets egna regeringar inte rådde på.
Men Syrien var i den här ekvationen en oumbärlig livlina. Därför aktiverades Hizbollah för ett annat syfte än att ockupera södra Libanon eller bedriva krig mot Israel – att rädda al-Assads regim undan kollaps under inbördeskriget.
Det visade sig också snabbt att Hizbollah var högeffektivt i kriget mot sunnimuslimska grupper i landet. Med hjälp av rådgivare och ledning från det iranska revolutionsgardet – däribland generalen Qasem Soleimani, som ledde försvaret av Damaskus – lyckades al-Assad bibehålla sin makt.
De sunnimuslimska grupperna, däribland Islamiska staten (IS), som hade tagit landets östra delar, slogs därefter målmedvetet tillbaka av Assadregimen med hjälp av Iran. Även om historien är rörig – det handlar ändå om ett inbördeskrig som varade i 14 år – känner vi alla till resultatet: över 600 000 döda, 6 miljoner flyktingar, varav nästan 200 000 kom till Sverige.
Al-Assad kunde till slut med hjälp av Iran återta merparten av landet, och under början av 2020-talet såg det ut som att det bara var en tidsfråga innan de sista kvarvarande resterna av det sunnimuslimska motståndet, som uppehöll sig i landets nordvästra hörn, skulle ge upp.
Men så skedde massakern den 7 oktober 2023 i Israel. Till en början avvaktade Hizbollah; det skedde inget koordinerat anfall tillsammans med Hamas (som är delvis finansierat och understött av Iran, trots att Hamas är en sunnimuslimsk grupp).
Men när Hizbollah återupptog sina raketattacker mot Israel under 2024 ledde det till israeliska motanfall som kulminerade med personsökarattacken och elimineringen av Hizbollahs hela ledning.
Med Hizbollah skadeskjutet stod al-Assad helt plötsligt utan någon hjälp. Regimens andra allierade, förutom Iran, var Ryssland, som hade bidragit med bombningar under inbördeskriget, men som dessutom var upptaget med kriget i Ukraina. Och utan ett aktivt Hizbollah kunde inte Iran direkt hjälpa till på marken.
Därför gick det undan när de sunnimuslimska miliserna angrep al-Assad i slutet av november 2024. På bara några veckor föll regimen och därmed stod Hizbollah ensamt kvar i Libanon.
Det går inte att förstå kriget i Iran om man inte betraktar det ur ett längre tidsperspektiv eller ser det i dess fulla regionala kontext. Under decennier byggdes ett effektivt nätverk av iranska ombud upp i regionen. Dessa har i sin tur bedrivit krig i både Libanon, Syrien, Irak och Jemen som påverkat hela världen genom flyktingströmmar, handelshinder, terroristangrepp och instabilitet. Bortser man från den här historien framstår förstås angreppet mot Iran som märkligt och ogenomtänkt.
Men vad som nu mycket väl kan ske är att det lågintensiva kriget som har pågått i Mellanöstern alltsedan 1979 kan gå mot sitt slut. Helt slut kommer det visserligen inte att vara förrän den islamska regimen i Teheran avsätts.
Vad som kommer att bli tydligt när Iran inte längre kan bedriva krig med ombud är att det skapas utrymme i Mellanöstern för andra politiska målsättningar än de fanatiskt religiösa som motiverade det islamska styret i Teheran.
LÄS MER: Därför demonstrerar inte vänstern mot mullorna i Iran
LÄS MER: Bakom Hamas hittar vi Iran
I flera decennier har Gulfstaterna, med Saudiarabien i spetsen, prioriterat ekonomisk utveckling, stabilitet och internationellt samarbete framför att förgöra religiösa fiender eller underblåsa inbördeskrig. De kommer ofrånkomligen att få en mer tongivande roll i regionen och möjligheter att styra utvecklingen.
Inget av det här lär få så mycket uppmärksamhet den kommande tiden. Och det är förståeligt. För om det finns en uppenbar förlorare i den här konflikten i närtid, förutom den iranska regimen och dess allierade, så är det världsekonomin, som drabbas av höga bränslepriser, brist på gödningsmedel och hotande inflation. En annan förlorare i sammanhanget lär också vara Donald Trump, som delvis gick till val på att hålla sig borta från Mellanöstern men sedan gjorde raka motsatsen.
Anmäl dig till Adams nyhetsbrev
Varje torsdag skickas ett nyhetsbrev ut med samtidsbetraktelser och analyser. Följ instruktionerna och anmäl dig här.
