Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Mer EU-samarbete är inte detsamma som bättre EU-samarbete.  Bild: Yves Logghe
Mer EU-samarbete är inte detsamma som bättre EU-samarbete. Bild: Yves Logghe

Håkan Boström: EU:s fartblindhet är självdestruktiv

EU skulle behöva en konstitution som tydligt slår vakt om nationalstaternas suveränitet. Den nuvarande utvecklingen mot allt mer överstatlighet inom EU undergräver den demokratiska legitimiteten och kan leda till en backlash.

Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Går vi mot ett Europas förenta stater? Ska Sverige hoppa på tåget eller försöka bromsa? Är utvecklingen oundviklig? Frågorna låg i luften när Ax:son Johnson-stiftelsen i veckan anordnade konferens om Europas framtid.

Europasamarbetet har bidragit till både välstånd och säkerhet på kontinenten. Men man måste ändå ställa frågan om mer samarbete alltid innebär bättre samarbete. Väldigt mycket svensk lagstiftning regleras idag på EU-nivå. Tendensen är dessutom att Bryssel lägger sig i på allt fler områden, vilket skapar spänningar.

Några exempel på sistone är förslaget om europeiska minimilöner, kraven mot Danmark att införa fler pappamånader och ambitionerna till långtgående reglering av svenskt skogsbruk som kraftigt skulle försvåra avverkning.

Ett viktigt skäl till detta är att EU:s institutioner är uppbyggda för att driva fram ett allt tätare samarbete, något det fanns behov av under en stor del av efterkrigstiden då projektet gick trögt.

De senaste decennierna har integrationen dock gått desto snabbare, och takten verkar bara öka. Ju mer makt som samlas i Bryssel desto fler aktörer försöker genomdriva sin agenda med hjälp av nya initiativ där. Även om medlemsländerna fortfarande har en stark ställning så krävs det samlad styrka för att hålla emot. Men utan Storbritannien närvarande saknas i allt väsentligt en sådan kraft. Unionens mäktigaste medlemmar Frankrike och Tyskland driver nu på för ökad integration mellan medlemsländerna, befogenhet läggs till befogenhet även om det inte alltid sker formellt. Tondövt kan man tycka.

Inte sällan handlar det om att lösa akuta kriser och praktiska problem. Till detta ska läggas den gemensamma valutan, euron, som i praktiken tvingar fram en samordnad ekonomisk politik och nu även krav på transfereringar från rika till fattiga länder – något som skedde i samband med coronakrisen och som riskerar att bli ett permanent inslag. Sverige bidrog med ofantliga 150 miljarder kronor trots att vi inte ens har euron (SVT 24/3).

EU:s demokratiska överbyggnad hänger inte med i utvecklingen. EU-parlamentet är fortfarande den svagaste delen av unionens maktstruktur – där Kommissionen och ministerrådet är de tunga spelarna.

Möjligheterna till ansvarsutkrävande är starkt begränsade. Inte minst för att beslutsgången är så pass invecklad. Men den främsta orsaken till det demokratiska underskottet ligger faktiskt utanför institutionerna. Europas befolkningar talar inte samma språk och deltar inte i samma offentliga samtal. Vi röstar på nationella partier till EU-parlamentet där de svenska representanterna enbart utgör en bråkdel. Partigrupperna i Bryssel och Strasbourg är löst sammansatta. Arbetet i parlamentet utmärks av kohandel och oheliga allianser mellan enskilda ledamöter. På många sätt påminner det om hur Sveriges riksdag fungerade innan den allmänna rösträtten och partisystemets införande för hundra år sedan.

Ett starkare EU-parlament är därför ingen självklar lösning på EU:s demokratiska underskott. Det fungerar bara om medborgarna är beredda att rösta på alleuropeiska partier. Så länge de nationella särdragen och den nationella identiteten är starkare än identifikationen med europeiska partigrupper är det svårt att se en sådan utveckling. Det är faktiskt svårt att se den så länge vi har distinkta politiska kulturer och språk.

Drömmen om en renodlad federation fick sig en rejäl törn när befolkningarna i Frankrike och Nederländerna röstade nej till inrättandet av en EU-konstitution 2005. Det folkliga stödet för att införa ett Europas förenta stater har knappast ökat sedan dess. Men avsaknaden av en konstitution som tydligt reglerar vad EU ska vara har inte hindrat dragningen mot ökad överstatlighet. Snarast tvärtom.

Kommissionen ligger nu även på för att ge EU egen beskattningsrätt, vilket skulle innebära en än mer accelererande överstatlighet. Även klimatfrågan och behovet av samordning där har visat sig vara den perfekta hävstången för Bryssel. EU vill till exempel behålla pengarna från föreslagna klimattullar.

Det går alltid att hitta argument för att flytta mer makt till Bryssel. Att USA och Kina agerar som block tvingar också Europa att samordna sig mer. Men dagens fartblindhet är farlig. Om USA idag präglas av geografiska slitningar är det inget mot vad ett allt mer toppstyrt Europa kommer drabbas av.

Den politiska maktkoncentrationen och klåfingrigheten borde oroa alla som vill ha en stark men begränsad statsmakt. Vad EU skulle behöva är en enkel och tydlig konstitution som begränsar den federala makten snarare än stärker den ytterligare. Nationalstaternas suveränitet behöver skyddas på överstatlig nivå, vilket förstås inte förhindrar mellanstatligt samarbete.

Men det är lättare sagt än gjort. Istället dominerar den logik som säger att varje land måste engagera sig mer för att inte bli frånsprunget av de övriga. Och att varje behjärtansvärd fråga ska föras upp på överstatlig nivå.

Risken är överhängande att denna fartblindhet leder en motreaktion när medborgarna inte upplever att de kan påverka besluten. Frihet och oberoende slår de flesta nyttoargument. Det skulle kunna slita isär EU, vilket vore djupt olyckligt. EU-samarbetet är på många sätt nödvändigt. Men det bör inte vara någon frizon för utopiskt tänkande. Behovet av att hålla politiken i schack ökar snarast ju större räckvidd besluten får och ju längre bort från medborgarnas vardag de tas. Det finns all anledning för Europas eliter att besinna sig.