”Under sjöarna” av Ingela Strandberg, Norstedts, dikter
”Man brukar tala om att vara i mogen ålder. Strandberg, som är född 1944, vänder på perspektivet och kallar i stället ungdomen för rå. Hon skriver: ”En gång // var mitt kött // ungt och rått”. Det är en råhet som också associeras med djur: ”Vill vara djur // Vara så rå som nerverna // tillåter”.
Samtidigt är ålderdomen ett faktum – en orm som slingrar genom kroppen, en vandring genom glöd och aska – och döden en framtida möjlighet som diktjaget försiktigt vidrör: ”Jag vill inte lämna jorden”.
Nej, vem fan vill det egentligen?
”Under sjöarna” är en av årets bästa böcker. Jag läser den igen, och igen, och igen.”
Läs recensionen här.
”Vinter” av Magnus Dahlström, Albert Bonniers förlag, roman
”Första delen av Magnus Dahlströms nya, briljanta roman ”Vinter” gör mig så orolig att jag rycker till vid minsta ljud hemma i lägenheten.
”Med ”Vinter” finner Dahlström en litterär form för vår tids allomfattande osäkerhet. Det är sammansatt, intelligent och oupphörligt spännande. Trots att boken är 600 sidor lång präglas prosan av ekonomi. Och av stor skönhet.”
Läs recensionen här.
”Läsa liv” av Ingrid Elam, Natur & Kultur, sakprosa
”Nu har superläsaren Elam skrivit en bok om litteraturens äldsta genre: biografin. /.../Elams stil är som alltid saklig och smidig. Att hon har sina preferenser märks på entusiastiska utrop – medan andra kan få sig en känga i förbifarten.
Precis som de bästa biograferna förmår hon förmedla kunskap med stil. Med mycket på fötterna och gott skrivhumör. Allt detta gör ”Läsa liv” till en bok som är väl värd att läsa i egen rätt.”
Läs recensionen här.
”Skönheten” av Inger Edelfeldt, Norstedts, roman
”Författaren Inger Edelfeldt, 69 år gammal och med över fyrtio böcker bakom sig, säger till Aftonbladet att hon skrev sin nya roman i efterdyningarna av debatten för några år sedan där medelålders kulturkvinnor gick ut och sa att de kände sig för gamla och fula för att ställa upp på foto och i tv. /---/
Mest imponerande är den klarhet som präglar Edelfeldts teckning av Lauras kris och hur den förvärras av parets dynamik:
”Det var som om han hade stuckit in en kloförsedd hand i min innersta skam, slitit fram den i ljuset och kastat den i ansiktet på mig.”
Genom sådana formuleringar vänder Edelfeldt ett helt känsloliv ut och in.”
Läs recensionen här.
”Ditt nya stjärntecken” av Jonas Karlsson, noveller
”Min favorithistoria i Jonas Karlssons nya novellsamling ”Ditt nya stjärntecken” har ett blankslitet tema: främlingar på tåg. Den intrig som vecklar ut sig är så rafflande att jag inte vill spoila, som ungdomen säger. Men det rör sig om en skröna innefattande en leverpastejsmörgås med picklad rödlök, en hembakad biskvi och en hatt. /---/ Ofta skrattar jag högt under läsningen. Omgivningen blir nyfiken på vad det är jag läser. Det ska den bli.”
Läs recensionen här.
”Rebellerna” av Lukas Moodysson, Wahlström & Widstrand, roman
”I täten för detta led av stenhårda kommissarier hamnar till slut Monica, som en maoismens Kristi brud. Vore inte begreppet ”den banala ondskan” redan så sönderanvänt hade det legat nära till hands. Men på många sätt är Monica mer spännande än så. /---/
Hennes blinda övertygelse återspeglas också på ett raffinerat vis i den luftiga och lite rastlösa prosan, antingen stramt korthuggen eller späckad av kommatecken och inskjutna bisatser. /---/
Det är just den sortens stilgrepp och krassa personteckning som gör 2020-talets Lukas Moodysson till en mycket mer intressant skildrare av kollektivets mörka potential, än den mer försonligt lagde filmberättaren från 1990-talet.”
Läs recensionen här.
”En dag av törst” av Gunnar Ardelius, Albert Bonniers förlag, roman
Fullträff till roman om IB-affären och alkoholism, ”skriven med återhållsamhet, lugn och skärpa trots att den rör sig kring några av sin tids stora klichéer: spioner, revolutionärer, idealister, borgare och byråkrater.
Det skulle inte förvåna mig om det dyker upp en tv-serie i kölvattnet av det här, men jag tycker allt man ska läsa romanen för den fina prosan.”
Läs recensionen här.
”Ymnighetshornet” av Soraya Bay, Wahlström & Widstrand, noveller
”Det hela är halsbrytande roligt, snyggt och obehagligt. /---/ Karaktärerna spyr, slår sönder dörrar, väser åt pojkvännen att de hatar honom och vrålar ut sin desperation i kudden. De utstår förnedring, försöker praktisera omsorg, de är alla i olika mån förlorare.
Jag är mycket förtjust i deras försök att navigera i samhällets labyrint.”
Läs recensionen här.
”En bok om spöken. En kärleksmemoar” av Siri Hustvedt (övers. Anna-Stina Johnsson), Norstedts, memoar
”En bok om spöken” ställer sig i en tradition av skildringar där själviakttagelser av sorgens uttryck varvas med citat ur litteraturen. /---/
Den breda litterära utblicken gör det förvånande att den bok som ”En bok om spöken” till formen mest liknar inte nämns. Joan Didions ”Ett år av magiskt tänkande”. Det får mig att undra ifall det beror på likheterna, eller en fundamental skillnad i författarkynne.
Jag vet inte, men jag tror att de många som läste Joan Didions bok, också kommer att vilja läsa Siri Hustvedts. Själv har jag både berörts av Siris och Pauls kärleksberättelse och stimulerats av Hustvedts skarpa iakttagelser av sina spöken.”
Läs recensionen här.
”Av månsken växer ingenting”, Torborg Nedreaas, (övers. Cilla Naumann), Wahlström & Widstrand, roman
”Den norska författaren Torborg Nedreaas (1906-1987) var en författare som glödde. Partyglad kommunist, Nato-motståndare, lika engagerad mot religiöst och samhälleligt bigotteri som hon var mot abort – hon såg abort som ett brott mot naturens ordning. Det gör att hon ännu är hett omdebatterad och kontroversiell.
Hon var en av de första som protesterade mot den primitiva hämnden på tysketöserna, ett tema hon behandlade i sin debut, ”Bak skapet står øksen”.
Nedreaas har nu fått en revival. ”Av månsken växer ingenting”, klassiker från 1947, gör internationell succé i dag, kanske tack vare att den hyllats av Pedro Almodóvar.”
Läs recensionen här.
”Dagens då solen slocknade” av Yan Lianke (övers. Anna Gustafsson Chen), Weyler roman
”Yan Lianke – född 1958 – är inte särskilt populär hos den kinesiska statsmakten. Hans romaner skildrar det moderna Kinas olindrade smärta post Mao Zedong och hans böcker censureras därför ständigt. Han får publicera sig utomlands men får ändå fina kinesiska litteraturpriser och har ju nominerats till Man Bookers internationella pris.
Yan Lianke låter sig inte hindras. Samtidigt som hans satiriska ådra är stark är han inte någon publik och polemisk regimkritiker. Han är en författare vars prosa speglar det lantliga men sagolika djupet i det kinesiska samhället. Det resulterar i en storartad berättarkonst som kan växla mellan satir och vaggande allegori och däremellan så många fler uttryck.”
Läs recensionen här.
