”Jag längtar stenarna där barn jag lekt”, skriver Verner von Heidenstam i några berömda diktrader. Det är att längta till platser bortom det mänskliga pratet, där världen står tom, tyst och öppen för ensamhetens tankar (Heidenstams dikttitel). Det är för Heidenstam förstås barndomens del av världen, men där finns också en annan dimension som handlar om fysisk ändlighet.
Stenarna fanns långt före oss och de äger en tidlös framtid. De finns kvar när vi inte gör det. Vi är den organiska parentesen mellan stenarna. De orubbliga stenarna kan krossas till grus men de är ändå kvar i sin moltystnad. Skapade av naturen eller av stenmästare.
Som barn kunde jag samla stenar. Var de platta kunde man kasta dem mot en vattenyta och se hur stenarna studsade på ytan tills de sjönk – som stenar brukar göra. Filosofen Martin Heidegger talade om existensen som ”Geworfenheit”. Kastadhet. Där finns en slumpfaktor.
En dag besökte jag Frankrikes yttersta spets i västerled. Finisterre, där jorden tar slut för fiskare och andra. Havet tar vid. Jag klev med stor möda ner till den yttersta spetsen och plockade där upp en kalksten som var perforerad av kräftdjur (antar jag). Längre västerut kan jag inte komma på det europeiska fastlandet. Tänkte jag.
Jag tog med stenen och gav den till en svensk konstnär som hade mycket arkeologi på agendan. Han såg förvånad ut. Vid denna sten tar ju världen slut.
Vi närmare eftertanke är kulturen ett enda stenbygge – från megaliterna i Carnac, till gravfält och till pyramiderna i Egypten och vidare – till väldiga försvarsverk, katedraler och broar. Inte underligt att poeterna dras till stenarna.
Jonas (J) Magnusson och Cecilia Grönberg ger nu ut ytterligare ett encylopediskt nummer sin tidskrift OEI, nummer 110-111 på 600 sidor. ”Megaliter & Andra stenar”.
De inventerar kulturens och naturens stenskapelser – som vore det en väldig stenbyggnad fyllt med inskrifter. Det börjar vitsigt med Gertrude Steins formel – en ros är en ros är en ros. Fast rosen blir här en sten som fördubblar sig. Sådant brukar Stein göra.
Sedan följer ett enormt ambitiöst textsamlingsarbete med ett avancerat och slösande rikt illustrationsarbete. Man blir som vanligt alldeles matt (stenad hette det på hippietiden) av OEI. De två redaktörerna skiter ju fullständigt i discokulturens skakande rumpor och larmande babbel.
De två följer en utveckling som börjar några tusen år före vår tideräkning och når fram till vår relativa nutid. Som exempelvis kan besökas i Ekornavallens bronsåldersröse i Gudhems härad utanför Falköping – och samtidigt är redaktörerna resolut kreativa i sin textsamlande arkeologi. De skyr inget arbete.
Tidskrift
OEI
Megaliter & Andra stenar
#110-111
