Jag fick en avi från Postnord. Vad kan det vara? Är inte min brevlåda rymlig nog? Med en ryggsäck tog jag bussen till postbutiken där jag kvitterade ut ett tungt paket och åkte hem. Det visade sig innehålla en boklig koloss. Jonas (J) Magnussons ”Andra våglängder, andra rymder för konsten” utgiven av OEI Editör.
Boken väger 4,3 kilo och omfattar 1072 sidor. Kulturell materialism! Men också en stark påminnelse om att i digitala tider har den gutenbergska galaxen inte slutat att rotera. Det har Jonas (J) Magnusson (han skriver sitt namn med parentes) och Cecilia Grönberg redan bevisat som redaktörer för tidskriften OEI som jag betraktat som bra mycket mer än en tidskrift. Snarast ett slags konstverk i vardande.
Jag gillar sånt men blir helt utmattad av mängden. I källaren förvarar jag cirka 150 centimeter OEI, nästan varje nummer på runt femhundra tätt tryckta (dubbelspalt!) och bildsatta sidor. Här kan vi tala om cellulosapartisaner av mest ihärdiga slag.
Den nya boken handlar om Lars Fredrikson – konstnär, tekniker och tänkare som de allra flesta i det konstnärliga Sverige alls inte känner till men som med både solitärt och febrilt egensinne passerar genom alla de konstnärliga uttrycken i fas efter fas, decennium efter decennium från 50-talet och senare. Han föddes 1926 och avled 1997. Nu i april skulle han ha kunnat bli 100 år.
Den nya boken handlar om Lars Fredrikson – konstnär, tekniker och tänkare
Tidigt i hans liv när han ett starkt intresse för kemi och radioteknik. Han är radiotelegrafist på fraktbåtar som går jorden runt, möter orkaner i Stilla havet och testar sprängämnen hos FOA.
Det konstnärliga intresset är först emaljmåleri men 60-talet bjöd på ett fyrverkeri av nya uttryck – Moderna Museets visade ju utställningarna ”Rörelse i konsten” och ”Den inre och yttre världen”. Det var kraftfält som attraherade Fredrikson.
Han fascinerades av konstnärer Curt Asker, Eddie Figge och Rune Hagberg, men 1960 beger sig Fredrikson till Lacoste i Luberondalen (där Asker senare verkade). Han bosätter sig i ruinbyar som Vérouvil och lever under enklaste villkor. Senare många år i Antibes. Det är där hans konstnärskap växer fram med svårjämförlig mångsidighet.
Hur skall man kunna beskriva dessa metamorfoser som är kvar i den basala teckningen och akvarellen men färdas sedan genom vidunderliga spegelskulpturer, elektroniska ljusverk och ljudverk med puls och hjärtslag. Ofta som en sorts ”optisk-kinetisk” konst.
Han söker på sätt och vis motsatsen till Jean Tinguelys skrotmaskiner – i stället det minimala, det passerande, det sublimerade. Han talar om interferenser och diffraktioner, om dynamiska strukturer där den tomma ytan blir ett kraftfält för hypersensibla förskjutningar, för poesins pilande minuskler.
Fredrikson är ”diskretionen själv” heter det i Magnussons bok, sant men samtidigt ingår Fredrikson här även i helt nya avantgardistiska sammanhang med franska konstnärer hos Denise Renés legendariska Parisgalleri och utställningar på Fondation Maeght i Vence men också viktigt nog i samvaro med italienska konstnärer som Enrico Castellano och Lucio Fontana. Lustigt nog får vissa utställningar entusiastiska nyhetsartiklar i blad som Hänt i veckan (Françoise Hardy medverkade nämligen med sång) och Veckorevyn! Det var andra tider.
Magnussons kunskaper är förkrossande
Hur skall man läsa Jonas (J) Magnussons totalverk? Med lika delar mäktigt tålamod och boren nyfikenhet. Bokens tyngd kan ge ortopediska skador. Man får ta det varligt. Texten växlar mellan olika ingångar: biografi, avantgardets historia, minutiös dokumentation, samtal, intervjuer, brev…
Magnussons kunskaper är förkrossande. Ibland önskar man att han tog paus i sin totala ambition, i sitt trotsiga laborerande i detaljer – toomuchness! – men oftast är stilen här lugnt saklig och metodiskt genomblickande.
Till den stora överraskningen för mig är Lars Fredriksons litterära bekantskaper. Han är nära vän med så djupt särpräglade författare som Edmond Jabès och Roger Laporte (dessvärre obekanta i Sverige). Urviktig är den yngre poeten Claude Royet-Journoud som Magnusson även översatt. Detta är för mig mycket spännande sidor att följa.
Det andra sättet att läsa detta verk är att med ögonen följa bokens slösande rika illustrationer av de mest förunderliga slag. Från kromade spegelrum till minutiösa skissböcker. Lars Fredrikson drevs av ett skönhetssinne. När man kommer till bokens slut exponeras Lars Fredrikssons närmast japanska akvareller. Varats färgade klanger och flämtningar i det nästan vita tomrummet. Då har läsaren nått fram till något rätt underbart.
Fotnot: Nils Olsson och Helena Eriksson samtalar med Jonas (J) Magnusson utifrån hans bok ”Andra våglängder, andra rymder för konsten. Om Lars Fredrikson” (OEI Editör) på Litteraturhuset i kväll kl 18.
Konstbok
Jonas (J) Magnusson
Andra våglängder, andra rymder för konsten. Om Lars Fredrikson
OEI Editör
1072 sidor
