I Vogue-serien ”73 Questions” förföljs kändisar av en flåsande skugga med steadicam som heter Joe. De jagas runt i sina lyxhem i en enda sömlös tagning medan Joe spottar fram frågor: ”Vad är det konstigaste du har ätit?” och ”Är du rädd för döden?”. (Det hela är lite som introt till en porrfilm, men mycket horigare, tänk kända fingrar som drömskt smeker handpolerad kalkputs och Simone Weil-böcker som råkar ligga framme.)
När Lena Dunham var med 2017 fick hon frågan: ”Vad är du mest rädd för?”
Hon blinkade.
– Att bli missförstådd.
Mot den bakgrunden framstår ”Famesick” som ett liv i undantagstillstånd.
Hennes nyss utkomna memoarer inleds med en klyvning. Dunham har fjärmats från sitt eget namn. Det har skett en slags amputering, ”Lena Dunham” har lossnat och blivit ett skällsord. Synonymt med en karikatyr av en självrättfärdig vit millenial-feministfitta, typ så.
Trots att Dunham har gjort ”Girls”, en av världens mest älskade serier, ett mästerverk som gång på gång geniförklaras så präglas succén av hat och avsmak för hennes person. Hon beskriver hur hennes egen pappa grimaserar när det är dags att gå till valurnan tillsammans:
– Jag kan inte gå och rösta med ”Lena Dunham”.
Dunham är barn till två framgångsrika konstnärer. Pappan målar enorma grälla, penisar. Mamman är fotograf, känd för att pilla med dockskåp i sin konst. Trots att Dunham är född med det kulturella kapitalets silvertutte i mun (modeskaparen Zac Posen var barnvakt ibland) är hon en konstig kropp som inte riktigt passar in någonstans, hon är irriterande överallt.
Hur det gick till när Lena Dunhams ”Girls” blev millennialsbibel.
I Lena Dunhams första bok, essäsamlingen ”Not that kind of girl”, som utkom någonstans i succéklimax mellan säsong tre och fyra av Girls, skriver hon hur hon tidigt föll ur ramen, en slags barn-mumrik som ljög om att föräldrarna misshandlade henne med gafflar i vaginan och nio år gammal skrev ett kyskhetslöfte på ett papper och åt upp det, något som följdes av collegeårens korta och udda kedja av brott mot nämnda löfte med en rad amerikanska motsvarigheter till folkiskillar i kjol.
När första boken publicerades var hon 28 år gammal och HBO-seriens tillblivelse framstår som ett happy ever after, ännu en udda svan som hittade hem i Hollywoods vänliga brackvatten. Alla pusselbitar på plats.
”Famesick” har mer mörker. Dunham närmar sig 40. Den grundton som blivit hennes signatur, en kompromisslöst rå självdistans – eller faktiskt, en självförringande tic – är intakt. Men den naiva godtrogenheten har ersatts av viss torrma.
Brackvattnet var visst inte så vänligt.
Boken tar vid någon gång i 20-årsåldern och beskriver hur det gick till när Lena Dunhams ”Girls” blev millennialsbibel.
Mycket av den växtvärk och förvirring som Dunham skriver in i ”Girls” utspelade sig samtidigt i kulisserna.
Den Dunham som börjar chefa över en HBO-serien är en 24-årig people pleaser som har en prisbelönt film på CV:t men inte vet hur man gör när man har tappat bort sin telefon, som gärna vill ha med sin mamma på möten och som måste åka hem till föräldrarna för att känna sig trygg nog att skriva piloten.
Mycket av den växtvärk och förvirring som Dunham skriver in i ”Girls” utspelade sig samtidigt i kulisserna. Särskilt den märkliga spänningen mellan henne och stjärnskottet Adam Driver, som efter första säsongens pendling mellan kyla, vänskap, flirt och (allegedly) våld inte talade med henne mer under resten av säsongerna.
En incident där Adam Driver enligt Dunham kastade en stol i väggen bredvid henne har skapat många rubriker. Men den som framstår som bokens egentliga skurk är Jenni Konner – före detta vapendragare, showrunner och en slags surrogatmamma i övergången från föräldrahemmets sköte till Hollywood.
Här finns berättelsens Judas, en gestalt som enligt Dunham viskar gift och använder känslomässig utpressning för att styra henne bort från släktingars begravningar, pressa henne att äta mer för att gå upp i vikt och, medan hon ligger rå och uppklippt efter en hysterektomi, förmå henne att skriva ett gemensamt uttalande till försvar för en ”Girls”-medarbetare som pekats ut för sexuella övergrepp.
”Famesick” alluderar till kändisskapets inflammationshärd och varbildning men också till Dunhams egen sjukdomshistoria. Under arbetet med ”Girls” plågas Dunham av allt svårare smärtor som gradvis förskjuter hela hennes vardag.
Successivt går kroppen från att vara bakgrund, ofta mest sedd som quirky rekvisita i seriens ökända sexscener, till berättelsens dramaturgiska motor.
Enter amerikanska sjukvårdssystemet och Klonopinmissbruk. Dunham skildrar medicinska ingrepp (och ett medicinskt övergrepp) som avlöser varandra. Smärtan och kändisskapet blir ekon av varandra – båda lika invasiva, och svåra att få grepp om.
Kanske är det just i föreställningen om geniet som det gnisslar?
Ytterst handlar det fortfarande om gränser i Dunhams skapande.” Girls” rör sig kring gränsen mellan barn och vuxen, ”Not that kind of girl” kring kroppens gränser och gränsen mellan intimitet och övergrepp. I ”Famesick” utforskar hon gränsen mellan den som erfar och den som blir berättelse, mellan kroppen och berättelsen om kroppen.
I en New York Times-podd nyligen sa Lena Dunham att hon fortfarande försöker förstå varför hon blev så hatad att hennes namn förvandlades till ett skällsord (11/4). Jag begriper inte riktigt heller. Visst kantades karriären av fot i munnen-syndromet med klumpiga uttalanden och kontroverser. Och visst är nepo babies irriterande, även när de råkar vara genier.
Kanske är det just i föreställningen om geniet som det gnisslar? Det kvinnliga geniet, om hon prompt ska hålla på, förväntas vara diskret, kontrollerat – prydligt inneslutet i en Joan Didion-formad skorpa, 34 kilo och gåtfull. Ett väsen snarare än en kropp.
Dunham är motsatsen.
Självbiografi
Lena Dunham
Famesick. A memoir
Harper Collins
416 sidor
