I fiktionen är mödrar ofta ett slags motsägelsefulla monster: kalla och kritiska samtidigt som de är påträngande och gränslösa. De bryr sig både för mycket och för lite, fokuserar på fel saker, på allt som deras barn inte är eller har gjort.
Genom ett ständigt missnöje och en otrolig förmåga att frammana dåligt samvete når de sitt mål. Det vill säga att styra över sina vuxna barns liv.
Norska Nina Lykkes nya roman ”Var är de vuxna?” ger sig i kast med denna kliché. Ida är en 60-årig psykolog och parterapeut vars mor redan har varit död i fem år. Ändå hör hon moderns kommentarer inom sig, negativa omdömen om Ida själv och om omgivningen.
När hon fortfarande levde kunde allt från fina födelsedagspresenter till att grannen borrade i väggen leda till konflikt.
Ida lade sig rentav till med vanan att studera människor som kom bra överens med hennes mor (en systerdotter, en personlig tränare) i hopp om att kunna lära sig något av dem. Det gjorde bara relationen mer ansträngd och onaturlig. Modern irriterade sig på att Ida hela tiden försökte vara till lags. Fast hur är Ida som mor?
Men går hon att lita på som berättare? Ida tvivlar på det själv.
Hemsk, enligt sonen Sigurd. Han har brutit kontakten med Ida sedan han träffade sin fru Silje. Hon är i sin tur en varelse så blek och tråkig att Ida tror att hon måste ha fångat Sigurd med hjälp av någon gemensamt delad perversion.
Ja, Ida är en person som handlar rätt men tänker fel. Nog får man anta att föraktet märks.
”Var är de vuxna?” utspelar sig i huvudsak under en dag och har formen av en vindlande och fint flytande inre monolog. Att sonen Sigurd har hört av sig och vill prata, för första gången på flera år, sätter i gång Idas tankar.
Men går hon att lita på som berättare? Ida tvivlar på det själv. Problemen med modern och Sigurd tyder ju på det motsatta, att hon är en dålig människa och att just dessa två personer har upptäckt det.
Eller är det samhället och samtiden det är fel på? Mötet med diverse klienter – däribland en mor och hennes 32-årige son som vägrar flytta hemifrån eller bidra till hushållet på något sätt – ger Ida anledning att fundera även på det. Hon har rentav slutat ta del av tidningar och tv-program eftersom hon överallt bara tyckte sig se samma sak: vuxna som lät sig styras av sina barn.
I ”Var är de vuxna?” är humorn svartare än vanligt.
”Överallt i traditionella och sociala medier pratade och skrev vuxna människor om hur mycket de lärde sig, varje dag, av sina kloka tonåringar. Jag fick läsa påståendena flera gånger, eftersom jag alltid trodde att jag läste fel.” När hon väl får träffa de egna barnbarnen är de skräckfigurer som bär blöja fastän de är fyra, fem år. De måste få bestämma själva. Om de slår sin far i ansiktet förklarar han överdrivet pedagogiskt för dem att de egentligen känner sig ledsna och besvikna.
Nina Lykke är en bred författare. Det märks genom att hennes samhällskritik är lite grovt tillyxad och genom bokens tvetydigt lyckliga slut, där allt faller på plats väl prydligt. Men man har roligt när man läser henne. I ”Var är de vuxna?” är humorn svartare än vanligt.
Som i bokens början där Ida skuldtyngt beklagar hur hon uppförde sig mot sin mor. Så som Ida behandlade modern när hon var döende borde hon ha betett sig jämt! ”Då skulle du inte haft något eget liv” säger exmaken Harald. ”Än sen”, kontrar Ida. ”Då skulle i alla fall en av oss ha mått bra.”
Sedan ifrågasätter hon hela idén om att man ska ha ett eget liv.
Varför kan man inte leva bara för sin mamma? Det är den absurda frågan som ”Var är de vuxna?” tar sig an.
Roman
Nina Lykke
Var är de vuxna?
Översättning: Marianne Mattsson
Wahlström & Widstrand
174 sidor
