Recension: Den tyska maten av Björn Werner

I början av 2000-talet var jag Sveriges Radios utrikeskorrespondent i Berlin. Ett av de mer bestående resultaten av dessa år är att doften av surkålskok numera hör julen till. Ingen julskinka utan surkål.

Min yngste son var den som krävde denna läckerhet på julbordet. De första månaderna efter att vi flyttat hem missionerade han passionerat för sina 11-åriga vänner om surkålens förträfflighet som tilltugg till korven.

Han kom hem med tårar i ögonen. Hans älskade surkål väckte bara hån och skratt, något äckligare hade de bleka kompisarna aldrig smakat, uppväxta som de var med Gorbys piroger och mamma Scans köttbullar. – Det är bara för att den heter surkål, hade den hetat godiskål hade alla gillat den, hulkade han.

Så är det. Tysk och centraleuropeisk husmanskost har under decennier mest setts som något som excentriker likt Edvard Blom gnäggande mumsar i sig.

Med ett undantag – schnitzeln.

Det är också den som får flest sidor i Björn Werners ”Den tyska maten”. Något som får mitt halvösterrikiska blod att åtminstone sjuda lite lätt. Nej, tyskarna kan inte laga schnitzel, Bayern undantaget. Men receptet på Wienerschnitzel i boken är bra, de tyska avarterna lämnar jag därhän…

Han kom hem med tårar i ögonen. Hans älskade surkål väckte bara hån och skratt

Med hjälp av Björn Werner kan vi nu också lyckliggöra gästerna på våra parmiddagar med Königsberger Klopse, Schweinshaxe eller Matjes Hausfrauenart.

Björn Werner skriver entusiastiskt och initierat om tyska maträtter från olika håll i landet. Det är en ganska sparsmakad samling recept och alla böcker av detta slag ropar på besserwisserkommentarer som börjar med: - Men hur kan han missa… och så plats för valfri älsklingsrätt från Brandenburg eller kanske Franken som absolut borde ha fått plats!

Mitt bidrag blir Semmelknödeln. Varför i hela friden får vi ett recept på potatisknödel i stället? En rätt som för säkerhets skull påminner starkt om den svenska kroppkakan.

En semmelknödel däremot, gjord på dagsgamla frallor, ägg, persilja, lök, mjölk och mjöl, det är ett av Tysklands, hmm eller ok Sydtysklands, viktigaste bidrag till den europeiska gastronomin.

Det tyska köket är starkt regionalt präglat. Personligen tycker jag att kvaliteten och smaken blir bättre ju längre söderut man kommer. Detta kan eventuellt tillskrivas min österrikiske fars inflytande.

Björn Werner skriver om hur Bayern kom att bli sinnebilden av den ölstinne, fryntlige tysken. Om man nu inte får lite rysningar av Lederhosen, hattar med fasanfjädrar i och storbystade Gretchentanter som iklädda Dirndl (den klassiska klänningen) kånkar på gigantiska ölkrus.

Men oktoberfesten med sin ölfixering är inte att leka med, när jag var Tysklandskorrespondent hade Kristdemokraterna en bayersk kanslerkandidat, Edmund Stoiber, en finlemmad man som inte gillade öl. Ridå. Gerhard Schröder vann stort.

Björn Werner skriver entusiastiskt och initierat om tyska maträtter från olika håll i landet.

En tysk kanslerkandidat som inte älskar öl är lika suspekt som en amerikansk politiker som inte älskar Gud.

Björn Werners kokbok borde kunna hjälpa till att få oss att ta all sorts husmanskost på ett större allvar. Nej, trots tjatet om att den är tillbaka eller att den går en ny vår till mötes så stämmer det inte.

Hitta en nyöppnad restaurang i någon av våra storstäder som har bräckt oxbringa och kålpudding stående på menyn så lovar jag att ändra mig. Det är annorlunda i Tyskland (och ännu mer i Österrike – ursäkta).

Björn Werners beskrivning av hur han på sin sista dag av en längre Berlinvistelse sitter på en restaurang i Berlins utkanter och äter anka med rödkål får mina ögon att tåras och mitt snålvatten att rinna.

Varför är tanken att jag skulle kunna kliva av T-banan i Hässelby strand, eller spårvagnen i Angered, få syn på en klassisk restaurang och gå in och värma mig med en perfekt upphälld öl och en tallrik med kärleksfullt tillagad Sjömansbiff, varför är den så omöjlig?

Läs Björn Werners bok, laga rätterna, börja med Königsberger klopse sluta med hemgjord surkål. Kräv sedan Kålpudding på din lokala hipsterdiner, varje kväll. Låt den germanska Hausmankosten gå i bräschen för en ny syn på mat med rötter i din egen mylla.

Till sist, och fackboksrecensentens bror duktig kommer nu fram: Att Berlins villastadsdel och fina skogsområde Grunewald skrivits med prickar över sitt u väljer jag att se som ett korrekturfel, att författaren skulle stå för detta, turistberlinarens vanligaste fel, vägrar jag att tro.

Fotnot: Björn Werner är skribent på GP Kultur och gästrecenseras därför av Gunnar Bolin, kulturjournalist och tidigare utrikeskorrespondent i Berlin.