I den samtida kinesiska prosalitteraturen hör Yan Lianke till de främsta och för svenska läsare är han lyckligtvis mycket väl översatt – nu i hela nio romaner. Vi har översättaren Anna Gustafsson Chen att tacka för det och mycket annan nutida kinesisk litteratur som hon även översatt. Jag kan inte ens en millimeter kinesiska men märker ändå snart den mångsidiga svenska kvaliteten hos denna flitigt växande översättarbragd.
Yan Lianke – född 1958 – är inte särskilt populär hos den kinesiska statsmakten. Hans romaner skildrar det moderna Kinas olindrade smärta post Mao Zedong och hans böcker censureras därför ständigt. Han får publicera sig utomlands men får ändå fina kinesiska litteraturpriser och har ju nominerats till Man Bookers internationella pris.
Yan Lianke låter sig inte hindras. Samtidigt som hans satiriska ådra är stark är han inte någon publik och polemisk regimkritiker. Han är en författare vars prosa speglar det lantliga men sagolika djupet i det kinesiska samhället. Det resulterar i en storartad berättarkonst som kan växla mellan satir och vaggande allegori och däremellan så många fler uttryck.
I basen finns historiens smärta. Det vill säga det oerhörda lidandet under kommunismens katastrofala styre som kostat miljoner kinesiska medborgares liv – femårsplanen ”Det stora språnget” 1958 - 1962 som skulle förvandla jordbrukslandet Kina till en industristat, vilket ledde till världshistoriens största svältkatastrof. Man talar om drygt 40 miljoner döda. Därefter kulturrevolutionen 1966 - 1976 vars marscherande rödgardister skoningslöst skulle rensa ut alla ”borgerliga element” från den kinesiska landmassan.
Där samlas hela Yan Liankes fantastik som läggs i lager efter lager av flertydighet och berättariver. Satir, grotesk, innerlighet…
Men samtidigt är alltså Yan Lianke inte någon politisk tidsskildrare utan en litterärt modig berättare som utgår den lilla lantliga byn, från den egna familjen, släkten. Det handlar om männen i romanen ”Tre bröder” och i ”Kvinnorna” livet i det patriarkala samhället. Han återkommer ständigt till denna by som blir hans lins mot världen. Det kan ske satiriskt som i ”Lenins kyssar” där bondbyn skall locka till sig lukrativa turister på dumlistigt vis. Tanken är att som attraktion köpa in Lenins balsamerade lik.
Den nu utgivna ”Dagen då solen slocknade” hör till hans främsta verk. Där samlas hela Yan Liankes fantastik som läggs i lager efter lager av flertydighet och berättariver. Satir, grotesk, innerlighet…
Byn i världens mitt heter Gaotien. Berättaren heter Li Niannian, en fjortonåring som somliga anser vara lite korkad. Det tror vi inte på. Runt honom fadern Li Tienbo och hans mor, vidare släkt och grannfolk. Nära familjens hus bor en författare vid namn Yan Lianke. Yan Lianke involverar alltså sig själv på självironiskt vis. När han drabbas av skrivkramp anar jag att det gäller den roman vi just läser.
Niannians far har en så kallad begravningsbutik med det optimistiska namnet ”Den nya världen”. Där säljer de gravgåvor och pappersdekorationer. Berättarens morbror Shao Danchen förestår stadens krematorium. Där finns även ett tegelbruk. Enligt ett statligt påbud får inga jordbegravningar längre ske eftersom de skulle inskränka viktig odlingsmark. I stället skall de döda kremeras till aska i stadens krematorium, som alltså förestås av Niannians morbror. Hans far Li Tienbo drömmer om att få bygga sig ett hus med ett tak av tegel i stället för halm.
Byn och grannskapet drabbas nämligen av en oerhörd solförmörkelse, men som hos Yan Lianke inte primärt är ett kosmiskt fenomen utan ett mänskligt och inre.
För att öka på inkomsterna börjar fadern för en slant att ange dem i byn som i hemlighet låter jordbegrava sina döda. Han får betalt av sin svåger Shao som kan bränna de döda – i sitt krematorium eller genom att gräva upp kvarlevorna och elda upp dem med bensin. Fadern blir alltså en angivare. Inte i sina egna ögon men i andra bybors. Vilket har en djup signifikans i en diktatur. Betänk angiveriets vida betydelse i exempelvis Nazityskland eller Stalinryssland.
Det hela har en luguber dimension som också blir till grotesk för när de döda skall eldas upp i krematoriet blir det rester kvar. Aska men också en ”likolja” som tappas ur genom ett rör och ner i tunnor. Denna likolja kan bli smörjmedel, tvål, gummi betingar en relativ rikedom. Det schackras en del. Tunnorna förvaras i en iskall grotta och unge Niannian är behjälplig på olika vis. Denna likolja skall få en brännande betydelse i romanens slut.
Däremellan händer åtskilligt. Två dagar i juni sker nämligen något alldeles oerhört. Det nattliga dygnet blir dubbelt och sedan följer en halv dag av långsamt uppvaknande ur historiens natt. Vi får följa mörkläggningen minut för minut. Byn och grannskapet drabbas nämligen av en oerhörd solförmörkelse, men som hos Yan Lianke inte primärt är ett kosmiskt fenomen utan ett mänskligt och inre. Gradvis drabbas invånarna av en sömn som förvandlar dem till sömngångare som vandrar runt i sina drömmar med halvslutna ögon. Det är som en sömnens pandemi som får byns och nejdens invånare att trava runt som spöken med slumpen som vägledning. Somliga dör i olyckor, ramlar ner i vattendrag. Det verkliga saknar plötsligt skyddsräcken. Hjälpmedel finns – tvätta ansiktet eller drick ett särskilt te.
Här finns romanens snilledrag genom gestaltningen av hur sömn och vakenhet glider samman. Sömngångarna och drömvandrarna skapar ett kaos av maniskt röveri och kriminalitet i byn. De vakna kan plundra alla övergivna hus och hem. Alla kan stjäla av alla. Niannians far misshandlas svårt. Stor dramatik och stor osäkerhet. Oförrätter skall hämnas. Skulder betalas. Sömngångarna är som döda eller som zombies, men som ändå lever. Jag kommer själv att tänka på Georg Romeros skräckklassiker Night of the Living Dead från 1968, men Yan Liankes roman är ingen sådan skräckberättelse, sömngångarna är inga zombies. De kan vakna men har ändå passerat genom nattens dödlika somnambulism.
Genom en rituell och exploderande eld kan solen till sist antändas efter en sömngångarnas natt.
Niannians far Li Tianbo blir en sömngångare, medan andra kan minnas alla hans oförrätter som penninggirig liktjuv. Till sist kan inte läsaren skilja de sovande från den vakna. Yan Lianke ställer samma frågor som fransmannen Descartes en gång gjorde på 1600-talet. Kan man i sömnen vara medveten om att det är en dröm man drömmer och inte en verklighetsfilm? Är livet en dröm? Så skapar Yan Lianke en hallucinatorisk realitet, men inte som någon surrealism. Hans text är klarvaken.
Det är klart att här finns en skiktad allegorisk dimension men som aldrig blir övertydlig utan märkligt flertydig. I denna djupa natt kan vi ana närheten till massakern på Himmelska Fridens torg 1989, men också trettio år senare den virulenta pandemi som gavs namnet covid och ett förmodat ursprung i Kina. Och den brutale rövaren Ma Guazi med kniv och påk verkar vara en sorts rödgardist. Men detta är bara möjligheter som lagras i läsningen och kan öppnas av andra tydningar av denna rika roman.
Rik roman, men överrik höll jag på att säga. Yan Lianke fyller ut varje bågnande kvadratcentimeter med ett överdådigt berättande men blir då paradoxalt en underberättare som ibland kan ta andan ur läsaren. Toomuchness. Då och då upprepar han en mening utan att vi vet varför.
Men efter hand märker jag också hur Yan överskrider sig själv med tempoväxlingar som får berättelsen att plötsligt ta dramatisk fart, som i de sista hundra sidorna där gryningen närmar sig och far och son jagas av de mobbare som bär en gul armbindel. De gömmer sig på ett avträde och tar sig ur stan. Mörkret består dock men så kan Niannian till sist få hjälp med att frakta upp tunnorna med likolja till vallen på Österberget. Genom en rituell och exploderande eld kan solen till sist antändas efter en sömngångarnas natt.
Yan Lianke kan alltså både stanna upp och accelerera berättelsen på ett närmast filmiskt vis och då även bibehålla blicken mot de små tingens sköna formuleringar. Jag märker exempelvis hur den gula färgen varieras – från gyllene till lergul. Himmel och jord. Här har jag nu bara nämnt några av romanens ledmotiv. Jag som en boren men lätt syrlig eurocentriker finner en befriande litterär energi i denna överdådiga roman. Den har på bokstavligt vis vad den norske författaren Jan Kjaerstad kallar ”efterglöd”.
Roman
Yan Lianke
Dagen då solen slocknade
Översättning av Anna Gustafsson Chen
Weyler
