VARNING FÖR STARKA BILDER.
Vem var Raoul Minot? För mig är det ett alldeles nytt namn. Han var tills nu obekant för de allra flesta men var en dokumentär Parisfotograf. Minot föddes 1893 och deltog i första världskriget. Efter freden 1918 arbetade han på det stora varuhuset Printemps där han sålde näsdukar och liknande bekvämligheter. Han hade en familj med en dotter och bodde i förorten Courbevoie.
Under den nazistiska ockupationen var det strängt förbjudet för fransmännen att fotografera stadslivet i Paris, men det gjorde ändå Minot med en vanlig Kodak Brownie 6/9 – en då mycket spridd småbildskamera. Kameran doldes under Minots rock.
Han var en passionerad fotograf som promenerade genom Paris – gata för gata, från stadsdel till stadsdel – och fotograferade hemligen men träget gatulivet där tyska soldater blandade sig med fransmän. Där det fanns både tomma gator och folktäta loppmarknader. Vardagsliv under ockupationen. Han framkallade bilderna i en lokal på varuhuset. Det blev mer än 700 fotografier som presenterades av journalisten Philippe Broussard i ett antal artiklar i Le Monde i augusti i fjol. Tidigare har endast begränsade urval kunnat ses av Minots bilder.
Plötsligt får vi en unik inblick i vardagens ockuperade Paris från 1940 till 1942. Det är som att Minots gestalt hade stigit in i eller ut ur Patrick Modianos Parisromaner om denna skuggrika tid av motstånd och kollaboration – ”Place de l’Étoile”, ”Dora Bruder”, ”De dunkla butikernas gata”… Tid, minne, glömska. Människor som kommer och försvinner. Namn som plötsligt blixtrar fram ur historiens väldiga reservoar av anonyma ansikten.
Minots samling av bilder kommer vi få se mer av, men i sig utgör de uppenbarligen ett arkiv. Det vill säga inte en källa för nostalgiska återblickar utan en sorts kunskapssamling som fått särskild uppmärksamhet de senaste decennierna. Arkivet utgör en kunskapskälla som kan läsas på olika vis, i synnerhet för alla dess länkande tomrum. Arkivet är här ingen sammanhängande film utan snarare brottstycken som kan rekonstrueras ur historiens glömskezoner. Ett arkiv förblir vanligtvis ofullständigt men är likväl nödvändigt för det kollektiva minnet.
Michel Foucault har varit inne på detta i ”Vetandets arkeologi” (1969) och Jacques Derrida i ”Archive Fever” (1995). Men det är idag rätt daterade texter. Nu ser man istället hur bild- och konsthistorikern Georges Didi-Huberman arbetar med arkivets samlingar. Han befinner sig ofta i de bilder som korsas av filosofi och litteratur i en ögats historia. Didi-Huberman är en mycket produktiv författare och enligt min mening en av de mest intressanta bildhistorikerna idag. Flera titlar finns översatta till svenska. Nu även ”Förspridda – En resa i Warszawaghettots papper” som fortsätter tidigare översatta publiceringar, som exempelvis i ”När bilderna tar ställning” och ”Näver”.
Hos både Minot och Didi-Huberman handlar det om arkivets men också fotografiets betydelse för det historiska minnets permanens. Vi möter två olika huvudstäder men som båda var utsatta för ockupation och snart även dödlig deportation.
”Förspridda” är en i grunden mycket personlig bok. Vad är det att se sig själv se sig själv när tårarna rinner? Det är att försöka se klart genom sorgen. Didi-Huberman har en bunt med släktpapper som påminner om de släktingar som deporterades till nazistiska läger och aldrig kom åter: ”Stackars gulnade papper. Förskingrade blad, på samma gång döda och överlevande.”
Didi-Huberman riktar blicken mot det arkiv som ghettots judar själv skapade som en dokumentation.
Det handlar i grunden om att bevara sin föreställningsförmåga, men hur skall man kunna föreställa sig det oföreställbara? I Warszawaghettot stängdes 350 000 judar in i en inmurad mardröm om slutade med att de allra flesta dog av svält eller kulor – eller dödades efter deportation till gaskamrarna i Treblinka.
Den fruktansvärda svälten finns dokumenterad på flera håll, bland annat av två tyska amatörfotografer i Wehrmachttjänst – Heinrich Jöst och Willi Georg (de var inte – mig veterligen – nazister). Barn av bara skinn och ben ligger och dör på ghettots trottoarer. Total övergivenhet.
Didi-Huberman riktar blicken mot det arkiv som ghettots judar själv skapade som en dokumentation. Centralgestalten är Emanuel Ringelblum som skapade en stum skatt av vittnesmål. Han beslöt sig för att stanna i ghettot, bistå andra och att själv skriva. Mer än 35 000 dokument samlades.
Vad är det för texter? Bilder, manuskript, stenciler, essäer, poesi, krönikor, teaterstycken åt barnen i de underjordiska skolorna, teckningar, vykort. Alla möjliga dokument. Sedan tillkom också de papperslappar med rop om hjälp som kastats från boskapsvagnarna på väg mot Treblinka. Som tunna teleprinterremsor från helvetet: kom ihåg oss!
Namnet på gruppen som skapade detta hemliga arkiv blev Oyneg Shabes som betyder sabbatsglädje. Ringelblum organiserade insamlingen under ytterst prekära villkor och materialet grävdes ner. Först i tio blecklådor, sedan i två stora mjölkkannor som murades in, sedan en tredje nedgrävd del. Sedan utplånades ghettot och dess invånare.
Det gick olyckligt för den modige Raoul Minot som angavs av något kräk och arresterades Gestapo i november 1942.
Det blev både begravningsurnor och behållare där ett helt liv skriker till framtiden. Detta växande och fördolda arkiv är verksamt fram till ghettouppresningen 1943. I mars 1944 mördar Gestapo Ringelblum och hans familj.
I september 1946 grävdes de flesta fram, men denna lidandeskatt var då sammanklistrade av mögel och dubbelt dränkta i tårar och grundvatten. Nästan utplånade. Det är spridda, skingrade, fragmenterade röster och spår men som ändå lämnar oss ett sammanhang när dessa dokument når oss i dag på slumpens och viljans transhistoriska vägar. Små papperslappar.
I Warszawa blev Didi-Huberman också presenterad för de fåtaliga fotografier från ghettot som han tidigare inte kände till. De återges i den aktuella boken. Den är översatt av Jakob Svedberg som också bifogat en efterskrift som bland annat kretsar kring just arkivets natur – att det förblir ofullständigt men är då också ständigt under en uppbyggnad och därför öppet för framtiden.
Motsatsen till Warszawaghettots omänskliga kaos är på ett vis ockupationens ödsliga och nästan tomma Paris, men under den tid som Raoul Minot tog sina fotografier av staden inträffade den stora katastrofen för Paris judar med La Rafle du Vel- d’Hiv, det vill säga Vélodrome d'Hiver-räden. Det är namnet på nazistiska SS och sjutusen franska polisers massarrestering av stadens judar den 16 till 17 juli 1942.
Cirka 13 000 judar spärrades in i sporthallen Vintervelodromen under fem helvetiska dygn. Därefter deporteras de till interneringsläger som det i Drancy och senare vidare till Auschwitz där de mördades. Det är under denna tid som Raul Minot tar sina Parisbilder. Jag har ännu bara sett några få, men märker genast hur historien impregnerar bilderna med ödesdiger tystnad. Det skall bli värdefullt att få se dem i arkivets bokliga helhet.
Det gick olyckligt för den modige Raoul Minot som angavs av något kräk och arresterades Gestapo i november 1942. Han fängslades i stadsfängelset Fresnes, deporterades sedan till de tyska koncentrationslägren Mauthausen, Buchenwald och Flossenbürg, skickades i väg på dödsmarscher i två veckor och dog av sina umbäranden den 28 april 1945, några dagar efter amerikanarnas befriande ankomst.
Men nu – 2025 – kan så Raoul Minots rika och unika fotografiska verk från ockupationens Paris publiceras och kommenteras. Han återuppstår helt enkelt ur sitt en gång hemliga fotografiska arkiv.
Georges Didi-Huberman
Förspridda – En resa i Warszawaghettots papper
Översättning och efterord av Jakob Swedberg
Faethon
