Vi befinner oss i läskrisens tidevarv. Det pågår en dragkamp om vår uppmärksamhet mellan populärkultur, bildningskultur och mediekultur. Men vad är då skillnaden mellan att lyssna och läsa? Är vi på väg mot en värld där litteraturen reduceras till ännu en vara? Och är livet i den gutenbergska galaxen av tryckta böcker på väg mot ett slut?
Det rapporteras nu om att läskulturen i Sverige är på nedgång och därmed att skriftkulturen som sådan förtunnas. Den ersätts av läsning genom lyssning – ljudböcker och streaming – och därmed sker en analfabetisering av unga människor i smyg. Detta sträcker sig nu upp till högskolorna, påstås det.
Unga vuxna och lite äldre orkar inte läsa en hel bok och samtidigt sjunker förmågan att uttrycka sig i skrift. Man kan hellre prata eller ”lyssna-läsa”. Skolverket och Kulturrådet försöker stämma i bäcken genom att sammanställa en läslista på 250 böcker för olika åldar (se Sofia Larsson, GP den 3 december). Jag har sedan decennier alltid gjort mina egna läslistor och är dessutom en boksamlare. Sådana figurer betraktas i dag som nördar.
Vad kan det statliga initiativet hjälpa? Inte mycket, skulle jag tro. Det låter som ett nödrop. Är inte ointresset en sorts strukturell och kulturell lättja? Det skulle vara en konsekvens av hur den digitala kulturen är en skärmkultur där den fysiska boksidan förpassas till ljudförmedling – som en slags verbal musik i lurar – eller blott en enkel och instrumentell avläsning från behändiga apparater.
Allt som uppträder där på skärmen kommer och försvinner som en enklare konsumtion. Inget har någon längre beständighet.
Victor Malm i Expressen (17/11) varnar för en anländande generation av idioter. Och samtidigt är lyssnandet en alldeles elementär form av uppmärksamhet.
Inte en litterär kanon utan flera
Jag tillhör dem som aldrig förstått det automatiska gnällgnölet mot en litterär kanon. Sådana har alltid funnits. Det fick mig som tonåring att läsa Pär Lagerkvist och Gunnar Ekelöf och sedan fortsatte det som i en växande bildningsresa utan tänkbar ände. Åt alla håll.
Boken blev för mig som tonåring en värdefull skatt som man likt en pirat kunde tillskansa sig
Saken var emellertid att det inte i modern tid fanns en kanon av anbefalld tradition och kulturarv utan flera som var parallella – ibland antagonistiska och ibland mer sammanklingande eller växlande. Kanon var i ständig och flerfaldig rörelse och i en successiv revision för den – yngre – läsare där viljan att veta mera var den bestående drivkraften.
Boken blev för mig som tonåring en värdefull skatt som man likt en pirat kunde tillskansa sig. Den var en symbolisk tingest vars pekuniära inköpsvärde man kunde få spara ihop till. Först i kön på bokrean i februari.
Eller så gick man till biblioteket. Att läsa var att vara få vara ensam med sig själv och läsningen var förstås en tyst verksamhet. Den ensamheten och tystnaden var befriande. Inte alls alienerande. Läsningen gav ro. Biblioteken var som stillsamma helgedomar för de vetgiriga.
Boken öppnade porten till främmande världar
Med boksidorna öppnade man ju porten till andra och oförutsägbara världar. När jag var femton var det en helt uppslukande upplevelse när jag läste de tre delarna av Tolkiens ”Sagan om ringen”. ”Robinson Crusoe”, ”Den siste mohikanen” och ”Skattkammarön” var avverkade tidigare.
Jag gillade böcker av papper och blev snart en cellulosapartisan och efterhand en mer professionell glädjeläsare.
Från alla håll ropas det i blandad kör – se mig, läs mig, älska mig, köp mig…
Består inte den där uppslukande och upprymda upplevelsen av att vara ensam i tystnad än i dag? Till min sorg ser jag hur mediekulturen och populärkulturen – jag är en stor brukare av båda – gradvis marginaliserar bildningskulturen och mer specifikt den litterära kulturen. Det blir till en strid om uppmärksamheten.
Från alla håll ropas det i blandad kör – se mig, läs mig, älska mig, köp mig…
Striden om uppmärksamhet
Vi lever som aldrig tidigare i den förmedlade kulturen vilken inte bara är böcker och musik och tv och film utan också pockande sociala medier av många slag. Poddar, webbsidor och sedan tv-spel. Et cetera.
Som en läsande varelse bombarderas man av den så kallade uppmärksamhetsekonomin vars syfte är en fixerande reklam för benägna konsumenter. Denna ekonomi har alltså har ett kommersiellt syfte.
Allt medialiseras och varje medium vill ha din tid. Den samlade erfarenheten är förstås momentant lustgivande men också splittrande. Själv är jag en glad missbrukare av Facebook som för mig fungerar som ett digitalt café – där man slår sig ner för ens stunds prat, information, distraktion och väsentliga delningar. Befriande och samtidigt förskingras den begränsade lästiden.
Boken tror jag har bestått genom att dess format svarar på ett proportionerligt vis mot den mänskliga kroppen som en rörlig och sinnlig tingest
Uppmärksamheten spjälkas, blicken flackar. Den bättre litteraturen fordrar dock tid i formen av ett långsamt läsande. Inte snabb konsumtion.
Läsa eller lyssna
Den litterära utgivningen i Sverige speglas numera fragmentariskt av landets kultursidor eftersom så mycket annat pockar på denna utvalda plats. Att få uppmärksamhet för en översatt bok är som en tombola. Lysande inslag av litteraturkritik kommer förstås för jämnan men också ett växande mått av populärkultur och mediekultur.
Jag är en lysten konsument av de senare formerna, men när litteraturen decimeras uppstår ett hålrum av allvarligt slag. Och det oroar mig eftersom litteraturen som bäst hanterar ett civiliserande kärnvärde. Helgtidningarna fylls nu gärna ut av ändlösa intervjuer.
Det är då en poäng att försöka utröna skillnaden mellan att läsa och lyssna – och det säger jag som läser lika mycket som jag lyssnar på musik. Att lyssna är en uppmärksamhetsform lika mycket som läsningen – men det är skilda dimensioner hos den mänskliga varseblivningen och det har att göra med skilda register för sinnligheten. Vad består den litterära erfarenheten i?
Det är inte alldeles lätt att utröna eftersom ”litteratur” är radikal mångfald. Den erfarenheten skiftar i bästa fall från bok till bok. Sedan mitten av 1400-talet lever vi i den gutenbergska galaxen av tryckta böcker och kanske har den gradvist nått en sorts ände i hybridkulturens alla förvillande förmedlingar. Det är ändå en rätt lång livstid för en uppfinning? Finns så många andra från 1450-talet som brukas i dag?
Hur har boken kunnat överleva så länge?
Boken tror jag har bestått genom att dess format svarar på ett proportionerligt vis mot den mänskliga kroppen som en rörlig och sinnlig tingest. Boken är bär- och hanterbar, den kan äga en grad av intimitet för de fingrar som nyfiket bläddrar genom sidorna. Man kan få ett fysiskt band till boken när datorn och skärmen mest liknar en hjärna med hårddisk och processor för ett par stirrande ögon. En sådan som jag just nu skriver på.
Själv kan jag inte läsa en bok utan att ha en penna i handen – för understrykningar och anteckningar. En yrkesskada.
Man kan bli berörd av en bok men också beröra den med händerna. Är det din ägda bok kan du skriva ditt namn och ett datum på försättsbladet. Reser du någonvart är det noga med att välja medhavd lektyr.
Boken är också kommunicerbar som föremål – du kan visa upp den för andra eller skänka den som gåva. Du kan inte med större glädje skänka bort en hypertext (mycket prat om sådana för tjugo år sedan).
Boken tillhör – i bästa fall – både den tingliga, känslomässiga och intellektuella varseblivningen. Du kan vandra fram och tillbaka i den, uppsöka minnesvärda ställen. Boken blir då på stillsamt vis ett slags personligt värdepapper.
Att ha ett eget bibliotek – stort eller litet – blir som bäst ett stolt uttryck för din personlighet och dess önskade referensramar. Att tala med personer som inte läser böcker är ofta nog en trist upplevelse.
Litteraturen som uppmärksamhet
Jag läser den nyligen utgivna antologin ”Uppmärksamhet” (Faethon) som har redigerats av Gustav Borsgård, Jenny Jarlsdotter Wikström och Tora Lane. Här finns mycket att hitta och ibland med hög teoretisk svansföring.
Jag fäster mig särskilt vid Tora Lanes och Johannes Björks bidrag. Båda tar avstamp i norska Toril Mois och amerikanska Rita Felskis forskning (Toril Mois essäbok ”Språk och uppmärksamhet” finns på svenska sedan 2017).
Båda reagerar mot tanken att litteratur gömmer sina tankar och därför måste tolkas på kritiskt vis – ”misstankens hermeneutik”. På så vis medverkar de i eller diskuterar ”postkritiken”.
Jag dröjer vid Felskis försvar för den sinnliga läsningen av litteratur – med ord från Rilkes ”Malte Laurids Brigge” – vars språk lär oss att se, men i ett förändrat och öppet seende som skiljer sig från den vanliga och dagliga varseblivningen.
Litteraturen erbjuder i bästa fall en speciell uppmärksamhet för det främmande. Den visar dessutom ”närvarons olika sätt att närvara”, skriver Tora Lane.
Johannes Björk dröjer också vid detta fast hans perspektiv är livet i marknadskapitalismens betydelse i vad vi kan kalla en uppmärksamhetsekonomi. Han citerar Felskis väsentliga tanke om ”en kvardröjande uppmärksamhet”, något som Susan Sontag var på spåren redan 1966 i ”Against interpretation” (i svensk översättning ”Konst och antikonst”, 1969).
För mycket tolkning avtrubbar den sinnliga upplevelsen. Det finns inget innehåll utan form. Mycket litteratur tror att den bara är innehåll.
Lyssna eller läsa
Så då åter till frågan om skillnaden mellan att lyssna-läsa och att läsa i skriftkulturens hägn. Den som lyssnar på en berättelse får ett narrativ som förvandlar det lästa till konsumerat innehåll, till information och lockande upplevelse. Den som läser en roman eller en diktsamling vaknar i bästa fall till andra dimensioner, vilket har att göra med formspråk, lustfyllt ordval, rytm, kontur, enskildheter. Där aktiveras en annan form av uppmärksamhet jämfört med den economy of attention som sysslar med distribution.
På en bokmarknad är de båda formerna givetvis limmade vid varandra, men den litterära erfarenhetens djupläsande uppmärksamhet är det vidare fältet. Exempelvis för det mänskliga psykets djupare dimensioner, vilket ges en omfattande genomlysning i det senaste numret av den psykoanalytiska tidskriften Divan (3-4/2024).
I dag är läsaren väl närmast att likna vid en bilförare i hetsig och larmande trafik. Där skall allt både läsas och avläsas.
Jag vill dock stanna vid litteraturen som tystlåten men ändå talande budbärare från den som skriver till den som läser. Det skrivna ordet är konkret på annat vis än det uttalade ordet. Det har en ljudlig form som kan vara säregen och flertydig. Det väcker en fascination och därmed ett annat register hos uppmärksamheten – förnimmelsens sinnliga register.
Den som fördjupar sig i skriften kan handgripligen vandra fram och tillbaka i en bok. Bokhistorikern Roger Chartier har liknat den forne läsaren – 1300- till 1700-talet – vid en tjuvjägare, en braconnier på jakt efter det oväntade i skogen (i ”Böckernas ordning”, 1995). Denne jägare läser med ögonen. Idag är läsaren väl närmast att likna vid en bilförare i hetsig och larmande trafik. Där skall allt både läsas och avläsas.
Viktigt då med uppmärksamheten. Åt alla håll. Läs med ögonen. I sitt berömda Büchnerpristal 1960 citerar Paul Celan Walter Benjamin: ”Uppmärksamhet är själens naturliga bön”. Så kan det också vara. En sorts andakt.
Läs mer i GP Kultur:
