Det är i år sjuttio år sedan Tomas Tranströmer debuterade med 17 dikter – en av de starkaste debutböckerna i det förra seklets svenska poesi. Men varför just denna titel anno 1954? Året tidigare avled walesaren Dylan Thomas under en blöt amerikansk uppläsningsturné och han blev blott 39 år gammal. Hans debutbok 1934 hette ”Eighteen Poems”, alltså 18 dikter. Se där en nätt bugning från unge Tranströmer!
Dylan Thomas var en stjärna i den svenska 50-talspoesin. Man läste den underbare walesaren med stora ögon – här fanns en märklig bildmässig förtätning och en underbar språkbejakelse som ljöd som ekon från James Joyce.
1954 debuterade alltså Tranströmer – och samma år utkom Erik Lindegrens svenska översättning av Thomas berömda prosabok, ”Portrait of the artist as a young dog”, först utgiven 1940. Det blev hos Lindegren ”Porträtt av konstnären som valp”.
Med den engelska titeln skickade Dylan Thomas en påpasslig blinkning till James Joyces bok från 1916 – ”A portrait of the artist as a young man”. Det var ett självstudium i rollen som den unge Stephen Dedalus i korsningen mellan politik och religion. Några år senare ska denne Dedalus dyka i Joyces mästerverk ”Ulysses”.
Jag nämner detta för att ge en bild den tidens starka dominanser. Joyce spelade då en betydande roll för den yngre litteraturen men det gjorde även en poet som T S Eliot. På sina uppläsningar kunde Dylan Thomas satiriskt imitera den föga lekfulle mästerpoeten Eliots sätt att läsa sina dikter.
”Intill mjölkhagen” är som ett drömspel för örat som samlar röster från en walesisk liten by vid havet
Dylans Thomas själv har nog alltid varit en referens i engelskspråkig poesi, men för svenskt vidkommande är han mer periodiskt närvarande. Filosofen Jan Berg översatte 19 dikter 1957, återkom 1977 med 39 dikter och postumt annonseras i år utgivningen av ”Och döden skall icke längre råda: 58 dikter”. Jan Berg avled 2015.
Mycket siffror här. 2024 ser ut att bli ett svenskt Dylan Thomasår. Förlaget Rámus ger nu ut två volymer – dels ”Död och öppningar” i Axel Englunds översättning, dels ”Intill mjölkhagen” som är ett spel för blandade byröster.
Det är Thomas Warburtons gamla översättning från 1958 och detta hörspel är alldeles uppenbart inspirerat av det burleska Nighttownkapitlet i ”Ulysses” som också den översattes av Warburton – 1946. Warburton avled 2016 men nu har hans översättning av hörspelet förnyats av en senare Ulyssesöversättare – Erik Andersson samt av Rámusförläggaren Per Bergström som skrivit ett efterord.
Allt hänger samman på något vis. Jag nämner detta med översättningarna för Dylan Thomas är ingalunda lätt att överföra genom sitt ibland dansanta, ibland drastiska men alltid sinnligt rika språk. ”Intill mjölkhagen” är som ett drömspel för örat som samlar röster från en walesisk liten by vid havet. Byn heter Llaregubb. Vänder man på det blir det oförskämt nog Bugger all. ”Stan stimmar som en löjvik”, säger en av hörspelets röstguider.
I sina bästa stunder växlar Thomas där mellan en burlesk och en drömmande diktion.
Ett dygn utspelar sig – det börjar i gryningen och slutar om natten. I sina bästa stunder växlar Thomas där mellan en burlesk och en drömmande diktion. Kapten Katt säger tyst för sig själv: ”Se efter hur du stiger, hon brukar skura trappan glashal. Varje trappsteg som en tvålstång. Sätt båtarna rätt. En vacker dag kommer Bessie att bona gräsmattan så sparvarna halkar.”
Man får vara uppmärksam på skiftningarna i poetens intensitet. Trots det bildliga flödet är vår walesare ingen inspirerad spontanist eller senkommen surrealist utan sofistikerad poet alltifrån synerna ner till den rytmiska och stavelseräknande nivån.
Han fogar samman adjektiv och verb på finurligt vis och syntaxen är som ett ådernät – enligt Poul Borum i ”Poetisk modernism” (1970) – men det är även så att dikterna klättrar i grenrika träd.
Där finns ofta ett landskap, men som han översätter på sitt speciella visuella vis, som i ”En vintersaga”: ”Förtvinad och skör/ dansar bäcken med bjällror och vattenskall./ Snöns länge/ försvunna glitterpastorat genljuder av daggens kör/ på lövens mäld. Klippans snidade mun är en vindsvept sträng./ Genom snödroppens invecklade död sjunger tiden. Hör.”
Thomas var alltså en självmedvetet precis ordmakare, vilket man genast också hör av hans formidabla läsningar av de egna dikterna. De finns inspelade (Youtube!) och Thomas gjorde tre bejublade uppläsningsturnéer i Förenta staterna. Mäktigt och milt och manande låter han sin baryton ljuda genom klassiska dikter som ”Fern hill”, ”Do not go gentle into that good night” och ”And death shall have no dominion”.
Han skriver rörande om den förskjutne puckelryggen i parken.
Thomas är då en bard och ingalunda någon buktalare. Han växlar mellan predikan, bön och lovsång. Han firar språkets yppighet på ett närmast oratoriskt vis. Han kan plötsligt också bli svårt gåtfull när han uppsöker livets början och slut som ett bestående levnadsögonblick. Födelsen och döden och åtrån däremellan.
Judith Kiros nämner i sin efterskrift till ”Död och öppningar” barockpoeten John Donnes närstående motiv om köttet och köttets upplösning. Det är en relevant och intressant iakttagelse. Men över allt råder också ljus och eld hos Dylan Thomas. ”Jag är vilse i bländande/ ljus. Solen dånar vid bönens slut”, citerar Kiros.
När tyskarna bombar London skriver Thomas om barnen som dött i brandbombernas lågor. Han skriver rörande om den förskjutne puckelryggen i parken. Hans ”Dikt i oktober” ser tillbaka på en barndom som försvann snabbt som ett väderomslag. I titeldikten ”Död och öppningar” låter han som själva oraklet i Delfi. ”Balladen om det långbenta betet” gör nog ingen glad, inte ens sportfiskare. Thomas prövar även bilddikter som barockpoeterna en gång och formar texten efter reliefen av ett timglas. Livets timglas. Tja.
Axel Englunds översättning är som allra bäst i de visionärt och lite luftiga dikterna men det blir alltid lite svårare i de sammanskruvade dikterna, som ”Det var en frälsare” där verben inte fungerar –, ”var” skulle väl vara ”fanns” och att ”göra” i dikten är garanterat opoetiskt verb (dikten har John Cale för övrigt gjort en underbar musikalisk tolkning av i ”Word for the dying”, 1989.)
Så grunnar jag på en pastoral dikt som ”Dikt i oktober” om poetens trettionde födelsedag (den dikten började Thomas skriva långt tidigare än 14 oktober 1944) där han inledningsvis vaknar till strandens ljud och en ”hägerpredikan” – ”och jag såg/ morgonens finger/ vinka”. I originalet ”the morning beckon”.
Det ger dikterna en rytmisk pregnans som visar översättarens hantverksmässiga signum.
Verbet ”beckon” betyder locka eller vinka till sig men är inte här fingret ett opåkallat tillägg av översättaren? Jag tyckte så först men insåg sedan att Englund fick en licens för sitt tilltag genom poesins mest urgrekiska beskrivning av morgonrodnadens gudinna – ”den rosenfingrade Eos”. Så fingret var ett fyndigt tillskott! Senare i dikten nämns ”trallande trastar”, vilket påminner mig om Frödings trallande jäntor. Koltrastar (”blackbirds”) trallar knappast. Thomas ”whistling” är visslande.
Så där kan man läsa på småskuret vis, men då bortser man från den fina kvaliteterna i översättningen. Skönast låter Englunds översättning när han tätt åtföljer poetens kärlek till olika inrim – assonanser och allitterationer. Vokaler och konsonanter signalerar klingande till varandra. Englund har ett särskilt fint lyriskt gehör för denna klangvärld. Det ger dikterna en rytmisk pregnans som visar översättarens hantverksmässiga signum.
Eftersom Englund rätt nyligen översatt så ytterligt komplexa poeter från sena 1800-talet som Stéphane Mallarmé och Hugo von Hofmannsthal och kompletterar nu med den mer moderne Dylan Thomas, så vore nästa givna steg att ge sig i kast med Paul Valérys dikter.
De är sällan översatta till svenska. Exempelvis då två storheter; ”Kyrkogård vid havet” (Le cimetière marin) och ”Den unga ödesgudinnan” (La jeune parque). De var två dikter som Paul Celan läste mycket noga och han översatte den senare nämnda dikten till tyska. Till svenska kan jag nu inte tänka mig någon mer kvalificerad tolk än Axel Englund som även skrivit en avhandling om Celan och musiken.
Det antas att Robert Zimmerman, det vill säga Bob Dylan, tog sitt artistnamn från Dylan Thomas och det är ju en rimlig förmodan.
Men det finns nu även andra rottrådar att följa och som leder Dylan Thomas anseende in i den nutida populärkulturen. Det antas att Robert Zimmerman, det vill säga Bob Dylan, tog sitt artistnamn från Dylan Thomas och det är ju en rimlig förmodan. På några av hans senare skivor har han återigen tagit sig ett nytt namn. ”Love and theft” (2001) och Modern times (2006) har han producerat själv, men under pseudonymen Jack Frost (lite som Kung Bore på svenska).
Bland Dylan Thomas första dikter, alltså ”18 poems”, finns en rad som på särskilt vis ringer i mina öron. I dikten ”I see the boys of summer” heter det om de sommarljusa och fingerfärdiga pojkarna: ”The jacks of frost they finger in the hives” – ”jacks of frost”, är det en slump?
Det finns även andra och mer explicita spår att följa. Som den ljuvliga ”For Mr Thomas” på Van Morrisons ”The Philosopher’s Stone” från 1998, men i år också till Taylor Swifts nyss utkomna och briljanta album ”The Tortured Poets Department”. Jag fäster mig vid några rader ur titellåten:
I laughed in your face and said
’You're not Dylan Thomas, I'm not Patti Smith
This ain't the Chelsea Hotel, we're modern idiots’
And who's gonna hold you like me?”
Nej, ingen kan vara en Dylan Thomas eller en Patti Smith nummer två, men som moderna idioter kan man ändå hålla av varandra.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Minusgrader? Det är lika bra att ta cykeln
LÄS MER:Recension: ”Anti/minnen. Samtal med Lars Norén” av Mikael van Reis
LÄS MER:Scholem skriver livfullt om vännen Walter Benjamin
Anmäl dig till Johan Hiltons nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
