Mikael van Reis: Scholem skriver livfullt om vännen Walter Benjamin

För en hundra år sedan var den tysk-judiska kulturen en väsentlig dominant i Europas litteratur och dess betydelse består. Vi fortsätter ju att läsa de många lysande författarna från den tiden.

Vilka kan det vara? Inte nödvändigtvis enbart tyska medborgare eftersom fältet är vidare med den habsburgska dubbelmonarkin Österrike-Ungerns existens fram till 1918 då denna jättenation rasade samman. Man kan där nämna författare som Joseph Roth med ”Radetzkymarschen” – född i Lemberg (Lviv) i östra Galizien, Hermann Broch med ”Sömngångarna” – född i Wien, Elias Canetti med ”Förbländningen” – född i Ruse i Bulgarien och sedan förstås mannen från Prag. Franz Kafka betraktar oss stint alltsedan sin död sommaren 1924. Freuds krets i Wien är icke att förglömma.

I Weimartyskland verkade den så kallade Frankfurtskolan som grundades som ett institut för socialforskning 1923 men blev högaktivt runt 1930 med en rad tyskjudiska filosofer och sociologer – Horkheimer, Adorno, Marcuse, Löwenthal med flera. Denna huvudsakligen manliga tankekultur får ett temporärt slut med Hitlers maktövertagande 1933 då de medverkande tvingas fly – till Frankrike, Palestina eller USA.

Frankfurtskolan har efter kriget fortsatt att verka i nya generationer, men det är då i synnerhet en person som står i mitten av detta magnetfält – kritikern och författaren Walter Benjamin som fyrtioåtta år gammal berövade sig livet vid spanska gränsen i slutet av september 1940. Han hade Gestapos franska hantlangare i hasorna men fick just då inte passage. Benjamin hade av Max Horkheimer fått ett transitvisum men han saknade franskt utresevisum. Saturnus melankoliska söner kommer ofta för sent.

I ett brev till vännen och judaisten Gershom Scholem hade han tidigare bestämt sig för att bli den främste litteraturkritikern i Tyskland.

I ett brev till vännen och judaisten Gershom Scholem hade han tidigare bestämt sig för att bli den främste litteraturkritikern i Tyskland. Vilket han exempelvis bevisade till tioårsdagen av Kafkas död med en underbar essä – men den ambitionen inbegrep även djupt väsentliga studier av Baudelaire, av Proust och av Paris som 1800-talets huvudstad. Från litteraturen kunde han spänna över hela det kulturhistoriska fältet med uppenbar originalitet.

Vid sin död var Benjamin ändå allmänt obekant och välbekant endast för en liten intellektuell krets, såsom Scholem, Adorno och Hannah Arendt. Hans berömmelse blir en postum historia.

Benjamin tillhörde en huvudsakligen sekulariserad generation som var främmande för den östjudiska bylivskulturen (se Kafkas dagböcker) samtidigt som man inte kunde förlika sig med föräldragenerationens borgerliga assimilering – den raderade det judiska ursprunget till priset av andlig liknöjdhet.

Denna unga generation intellektuella sökte en egen och annan modernitet. Med en generalisering fanns det särskilt två vägval – en politisk-moralisk nyfödelse i antingen sionismen eller i socialismen. Å ena sidan färden till Palestina, å andra sidan ett engagemang mot den framväxande fascismen i Tyskland, Italien och Spanien. Det var en tid för frigörelser som börjar tidigt i livet. Kafka, Benjamin och Scholem hade var och en sitt skarpa fadersuppror.

Benjamin fann en livslång vän i Gershom Scholem som skulle bli den förnämsta kännaren av den judiska mystiken men som begav sig till Palestina redan 1923. Hans klassiska bok om den judiska kabbalan finns att läsa på svenska.

Mellan Benjamin och Scholem ryms hela vidden i den tyskjudiska kulturen från denna mellankrigstid. De två träffades först runt 1915 och växlade sedan brev fram till Benjamins död 1940. Intuitiva vänner. De sågs emellanåt i Berlin och Paris, det kunde dröja år ibland men frändskapet bestod. De var som två av de smartaste killarna i klassen och tidigt uppslukade av Franz Kafkas berättelser.

Trettiofem år efter Benjamins död gav Scholem ut sin minnesbok ”Walter Benjamin – historien om en vänskap”. Det finns förstås mycket skrivet om det biografiska – mest omfattande i Howard Eilands och Michael W Jennings ”Walter Benjamin – A Critical Life” från 2014 men jag skulle ändå först rekommendera Scholems bok till läsning eftersom den skapar en personlig och minnesgod skildring av ett gemensamt liv i en förfluten tid. Boken är en unik biografisk skildring där Scholems livfulla blick modereras av den äldre mannens vetskap. Ingen annan har kunnat skriva denna bok.

Att den nu finns på svenska är därför en stor sak. Kännaren Christian Nilssons översättning är njutbart ledig – både balanserad och destillerad vilket ger en fin värme åt framställningen som med tanke på tidsavståndet av trettiofem år är förunderligt detaljerad.

Här finns inget utrymme för sentimental nostalgi eller svepande omdömen. De båda var vissa om sina olikheter, om sina skilda ideologiska vägval. Scholem var tidigt en hängiven sionist medan den sex år äldre Benjamin vandrade fram i sin historiemelankoli – man kan faktiskt se honom framför sig; närsynt, lätt framåtböjd, långsam gångstil, ytterst hövlig och flitig men också hemlighetsfull.

Han läser Marx påfallande sent i livet och rätt halvhjärtat men han beundrade Bert Brecht som han besökte i dennes danska exil.

Benjamin börjar som språkmystiker och utvecklas till historiefilosof med bistånd från både materialismen och messianismen. Han läser Marx påfallande sent i livet och rätt halvhjärtat men han beundrade Bert Brecht som han besökte i dennes danska exil. Scholem protesterade envetet – han ville se Benjamin som metafysiker och inte någon marxist. Benjamin hade ofta starka uppfattningar men var knappast någon polemiker. Scholem var däremot stridbar alltsedan hans far hade kastat ut honom. Han har som Gustav Sjöberg skriver i sitt förord ett orubbligt självförtroende.

Scholems sena porträtt börjar i ungdomen på Café Tiergarten och följer sedan Benjamin med blick för hans relativa sociala hjälplöshet. Hans äktenskap med Dora Pollak föder en son Stefan men slutar i en lång och traumatisk skilsmässa där han blir den ständige förloraren. Han saknade ett säkrat lönearbete och lever i perioder nära armodet. Benjamins akademiska karriär fallerar – hans tankedigra avhandling om det tyska sorgespelet betraktas som helt obegriplig av professorerna vid Goetheuniversitetet i Frankfurt. Han drar tillbaka den 1928. I dag är den boken som en mörk monolit i den moderna litteraturkritiken.

Därefter lever han som kulturskribent på en marknad där han får skriva om det mesta – från lärdomshistoria till populärkultur med Charlie Chaplin och till och med en livsmedelsmässa. Han är en urban flanör men också en bibliofil med romantikens handkolorerade barnböcker som specialitet. Han gör några radioprogram.

Till sist får Benjamin ett snävt ekonomiskt bistånd från Frankfurtskolans lagkaptener Horkheimer och Adorno. Han är kritiker men inte journalist – och han blir i modern mening en kulturkritiker med imponerande vidd. Han skriver även en egen litteratur – ”Barndom i Berlin” och ”Enkelriktad gata” blir till klassiker i den litterära kortprosan.

En vilsen solitär? Inte riktigt. Han har kontakt med både poeterna Rilke och Hofmannsthal, med filosofer som Ernst Bloch och Hannah Arendt, med Georges Bataille och surrealisterna i Paris. Han reser till Neapel, Moskva, San Gimignano och bor i perioder på Ibiza för där kan man leva billigt.

En huvudsak i Scholems bok är hans ambition att få Benjamin att lämna Tyskland och emigrera till Jerusalem. Där skulle han kunna lära sig hebreiska – ett ”urspråk” – och bli värdefull vid universitetet.

Scholem försöker i omgångar med sin övertalning, han destinerar ett stipendium men Benjamin skjuter upp resan – mycket genom förälskelsen i den lettiska skådespelaren Asja Lacis – och beslutar sig i stället för Paris. Där kan han börja skriva sin urbana arkeologi om stadens labyrinter i det så kallade ”Passagearbetet”. Men så närmar sig kriget och den nazistiska ockupationen blir ett faktum i juni 1940. Benjamin tar sista tåget från Paris men tövar sedan i det längsta i Marseille.

Har man läst Gershom Scholems rika bok finns nu också ett komplement i Robert Alters bok ”Omistliga änglar” som fördjupar sig i 135 täta sidor om Kafka, Scholem och Benjamin mellan tradition och modernitet. Jag läste den boken två gånger och märkte då hur väl profilerat en motståndets poetik växer fram hos de tre nämnda. Särskilt så i Alters sista kapitel där de personliga kombinationerna trappas upp på ett både instruktivt och intensivt vis. Det blev inte så amerikanskt som jag befarade.

Alter kommer till sist fram till Benjamins historiefilosofiska teser från 1940 och uppenbarelsens brännande ögonblick. Historien är inte helt determinerad av det politiska våldet utan varje stund kan även rymma ett messianskt ögonblick av förändring – också i en tid av nazistiskt herravälde.

Det handlar då om Paul Klees akvarell ”Angelus Novus” som Benjamin inhandlat 1921. Alla benjaminister når oundvikligen fram till den. Bilden föreställer en ängel som blåser med ryggen och de utspända vingarna mot framtiden samtidigt som denna ”nya ängel” skådar hur historiens katastrofala ruinvärld växer upp mot himlen. Ursprungets lustgård blir alltmer avlägsen: ”Det vi kallar framåtskridande är denna storm”, skriver han i en tes. Benjamin gav Klees bild till Scholem som en vängåva. Nu finns den donerad i Israel.

Sett i retrospektiv blir familjen Benjamin som en sorts sprängskiss för den tyskjudiska kulturens öden under denna förmörkade mellankrigstid.

Det finns här även en tredje bok att nämna. Sett i retrospektiv blir familjen Benjamin som en sorts sprängskiss för den tyskjudiska kulturens öden under denna förmörkade mellankrigstid. Uwe-Karsten Heye skildrar familjen i ”Die Benjamins. Einer deutsche Familie” som utkom 2015.

Föräldrarna tillhörde den välbeställda borgerligheten i västra Berlin där fadern Emil var antikhandlare. Han insjuknar och dör 1926 efter en benamputation. Hans hustru Pauline följer honom fyra år senare. Walter har en syster Dora som är socialvetare. 1940 flyr hon från Paris med brodern Walter. Efter en tid i interneringslägret Gurs lyckas hon – med stora risker och sällsam tur – ta sig till Schweiz där hon kan stanna som pedagog för traumatiserade barn. Den svårt reumatiska Dora dör 1947 i bröstcancer.

Walter och Dora har mellan sig en bror Georg som är barnläkare och även organiserad kommunist. Han arresteras av Gestapo och dör 1942 i koncentrationslägret Mauthausen. Han lär ha kastat sig mot elstängslet. Georg var då gift med Hilde Benjamin som överlevde kriget och som sedan blev en obarmhärtig justitieminister och fruktad domare i DDR med två undertecknade dödsdomar, femton livstidsdomar och 550 utdömda fängelseår.

Familjens äldsta barn, alltså den geniale men också suicidale Walter försöker ta sig till Spanien med New York i sikte. Vännerna lär ha hyrt honom lägenhet vid Central Park men så spärras således vägen i gränsstaden Port Bou – numera en sorts vallfartsort – där han tar en överdos morfin. Så sprängs familjen Benjamin av seklets tyskjudiska ödeshistoria men där Walter Benjamin ändå förblir omistligt kvar för oss att läsa.

LÄS MER:Recension: ”Hölderlin’s Madness” av Giorgio Agamben

LÄS MER:Hos Lars Norén är jaget en främmande

LÄS MER:Friedrich Nietzsche var motsägelsens filosof

TEXT

Mikael van Reis

kultur@gp.se