Kulturen får inga pengar, försörjer sig på krypto. Ja, det låter som något från satirplattformen The Onion.
Men på kort tid har två scener i Göteborg, 2lång och Pustervik, uttryckt oro för sin framtid. Detta trots att de i god egen-lyckas-smed-anda trollar med knäna för att överleva. Vad återstår då för en scen som 2lång om inte krypto?
GP Kulturs Caroline Widenheims sondering visar att de inte är ensamma om att inte få det att gå ihop i jakten på alternativa inkomstkällor. Spoiler: inte ens operan lyckas – och tror sig heller inte göra det inom överskådlig framtid.
Och politiken? Den svarar det gamla vanliga: ett ”goddag” följt av ett ”yxskaft”. Vid det här laget har kulturminister Parisa Liljestrand tuggat samma gamla fraser om breddad finansiering i snart fyra års tid.
Ser vi kulturen som ett gemensamt samhällsintresse eller inte?
Men hur många gånger hon än upprepat dessa trollformler har de fortfarande inte fått näringslivet att samfällt kasta pengar efter kulturen. Visst kan man se över avdragsrätt, föråldrade stödsystem och modifierade krav på självfinansiering. Och visst vore det toppen med fler mecenater, filantroper och fonder. Det tycker vi alla, åtminstone så länge de håller sig borta från innehållet.
Problemet är bara att det alltid är just här vi hamnar, i det teknokratiska dividerandet, i sponsring och motprestationer, momsnivåer och stödens elasticitet.
Det är naturligtvis både rimliga och nödvändiga inpass i en seriös kulturpolitisk debatt. Samtidigt har den ständiga benägenheten till teknikaliteter en tendens att överskugga den stora, men principiellt enkla frågan som ligger i botten. Ser vi kulturen som ett gemensamt samhällsintresse eller inte?
När den emellanåt ställs nickar företrädare från hela den politiska skalan emfatiskt. Kulturen, va! Bildning! Vilken grej! Och läsning, alla barn borde läsa! Helst Astrid Lindgren! På skolbibliotek! Kultur är friskvård!
Ändå fortsätter kakan att krympa – till ljudet av de liljestrandska besvärjelserna, allmän revisorslingo eller oppositionens felcitat av Churchill (som också de har en tendens att förvandlas till luft vid regeringsskiften).
För inte ens en Avengers-uppställning av landets näringslivsföreträdare, kulturella entreprenörer och PR-genier skulle kunna väga upp för decennier av urholkade anslag, skenande hyreskostnader och ordmassor. (För att inte tala om slakten på bildningsförbunden.)
Följaktligen kan också NPM-talibanerna och kommentarsfältherrarna rya bäst de vill om att man i så fall får börja erbjuda någonting som folk vill se, att det inte är det allmännas uppgift att försörja bortskämda kulturarbetare och så vidare och så vidare.
Om inget annat argument biter är ett skäl att värna de fysiska platser där vi fortfarande kan se varandra i ögonen.
För när den sortens moralkakor inte ens funkar för en scen som Pustervik eller en prestigeinstitution som operan har vi ett grundläggande problem som inte löses med momssatser, sponskonsulter och tiggarkåpor, utan med en genomgripande omvärdering av kulturens värde.
Offentligheten är sönderslagen och har skingrats på internet. Tänkandet överlåts till språkmodeller. Konfliktnivån eskalerar. Det, om inget annat argument biter är ett skäl att värna de fysiska platser där vi fortfarande kan se varandra i ögonen – och som påfallande ofta sammanfaller med kulturens rum.
Jag är ledsen om jag låter som en hippie. Men om det fortsätter i den här takten kan de snart vara borta.
Och då är inte ens krypto längre ett alternativ.
