”De tror att jag är en idiot, ett dumhuvud så kallat, en som står i vägkanten med armen höjd till hälsning och blir skrattad åt.” Det är Einar i Ängen, huvudpersonen i ”Den oduglige”, som har ordet. Eller ”Tos-Einar” som en och annan i bygden föraktfullt kallar honom. Nästan fyrtio år gammal bor han fortfarande hemma hos mamma Jorunn – och nu har det gått nästan två år sedan han fick gå från sågverket.
Det är inte så lätt. Å ena sidan ständigt klander för ”lättingsliv och Kronblomsfasoner”. Å andra sidan uttrycker till och med den lokale fackordföranden en viss förståelse för att man valde att ”tumma lite på principen” om Las för att friställa just Einar. Man hankar sig ju fram ändå. Men hur länge till?
”Den oduglige” utspelar sig i en småländsk landsbygd som är bekant från flera av Bannerheds tidigare romaner. Huvudhandlingen utspelar sig på nittiotalet – men genom hela berättelsen löper vittnesmål som utspelar sig på ett senare tidsplan. Att något har skett med Einar är tydligt – men exakt vad är oklart, inte bara för läsaren utan också för de som kände honom. Det är den osäkerheten som driver romanen framåt.
Folk är för jävliga, jag fattar.
Nog finns det något här. Det blir inte minst synligt i det mycket starka slutpartiet där vi till slut får reda på Einars öde. Här tar berättelsen en oväntad, nästan sagoartad vändning och jag undrar om det inte är den urstarka slutbilden som kan ha gett författaren impulsen till att skriva boken från första början.
Men vägen dit är tyvärr inte urstark. Långa partier präglas av en slags finstämd litteraritet som är lite väl bekant från andra svenska romaner som recenseras på kultursidorna: trädkronorna vajar i vinden och orden smakar gott i munnen.
Och visst, jag förstår tanken med att låta tempot ligga nära den stilla vardagslunk mot olyckan som utgör romanens handling. Men efter att ha läst om ännu ett av Einars möten med hånfulla snorungar eller föraktfulla surgubbar börjar det smaka redovisningstvång. Folk är för jävliga, jag fattar.
Trehundra sidor är ju inte något jätteomfång, men jag tror verkligen ”Den oduglige” hade blivit betydligt starkare som kortroman eller rentav en novell.
Här finns också en del tonartsmissar som är ett problem i den realistiska romantradition Bannerhed skriver i. Det är svårt för mig som läsare att få grepp om exakt hur mycket Einar släpar efter. Är han bara en särling som vingklipptes av en överbeskyddande mor (som vissa av romanens röster gör gällande) eller skulle han idag klassas som lågbegåvad? Är hans problem ännu mer omfattande?
För mig känns det som en skildring av två olika män.
I ett stycke läser jag om en Einar som skamset mumlar daj-daj-daj när hans mamma förklarar att han snart måste börja sova i egen säng om han inte upphör med sina ovälkomna närmanden. Något senare cyklar han runt i bygden för att sälja lökar på provision och har på egen hand övat in en någorlunda fungerande säljpitch. För mig känns det som en skildring av två olika män.
Och är inte den tonåriga släktingen Isabell som flyttar in hos Jorunn och Einar efter att hennes familj dött i en bilolycka en lite väl tillrättalagd figur? Jag har svårt att tro på att en ung (och rimligen traumatiserad) flicka verkligen klarar av att pedagogiskt förklara för en nästan fyrtioårig man att hon inte kan vara det ständiga stöd i vardagen han önskar sig – ”utan att höja rösten”.
Alltså. De värden som den här romanen tar strid för är oklanderliga. ”Ingen är så bra,/att ej brist han äger,/eller så dålig, att till intet han duger” heter det i ”Hávamál” och något liknande sägs väl också här, om än på annat sätt. Och det är bra sagt.
Men det betyder tyvärr inte att ”Den oduglige” är en omistlig roman.
Roman
Tomas Bannerhed
Den oduglige
Norstedts, 302 s.
