Som H.G. Wells science fiction-klassiker ”Världarnas krig”, men berättad i slow motion. Så kunde man kanske sammanfatta den kinesiske science fiction-författaren Liu Cixins romantrilogi om hur trisolarianerna, en tekniskt överlägsen civilisation vars hemplanet snart kommer gå under, bestämmer sig för att erövra jorden.
Men medan Wells marsianer tar mänskligheten på sängen genom en plötslig och brutal attack kommer den här invasionsstyrkan inte vara framme förrän om fyrahundra år.
Den fördröjningen skapar en helt annan typ av berättelse: stora delar av Liu Cixins redan klassikerförklarade trilogi handlar om hur mänskligheten försöker handskas med vad som måste kallas för ett månggenerationellt problem.
Går det att övertala människor till kännbara uppoffringar här och nu för att ta sig an ett visserligen ofantligt men också mycket avlägset hot? (Ja, det är tillåtet att associera till vårt valhänta hanterande av klimatet här).
Borde mänskligheten lägga sina begränsade resurser på att överge jorden snarare än att kämpa förgäves mot en tekniskt överlägsen fiende? Är det kanske så att talibanerna besitter värdefull spetskompetens här och borde släppas in i värmen?
Trilogins första del ”Trekropparsproblemet” sträckte sig över några decennier, ett tidsspann som brukar räcka för att kritiker ska vilja använda epitetet ”episkt”. ”Den mörka skogen” som sträcker sig över ett tidsspann på hundratals år och visar hur civilisationscykler avlöser varandra, från brutal yxtid och dystopi till högteknologi och harmoni.
Faktum är att boken är så knökfull av idéer och oförutsedda vändningar att det är svårt att överhuvudtaget göra reda för dess sexhundra sidor i dagskritikens form.
Åtminstone ett spår bör kanske nämnas. Upptäckten att de telepatiska trisolarianerna har mycket svårt att förstå hur människor kan ljuga och bedra får FN att inleda det så kallade väggskådarprojektet. Utan att tillfrågas utses fyra människor som ges obegränsade resurser för att orkestrera mänsklighetens försvar.
Ingen rimlig människa läser hård science fiction för stilens eller det psykologiska djupets skull utan för att få möta djärva och hisnande idéer.
Eftersom trisolarianerna övervakar allt som sker på jorden får de inte avslöja planerna för någon annan och vilseledande dimridåer uppmuntras, allt för att förvilla fienden.
Genom konstgjord dvala kan väggskådarna förbli aktiva fram till fiendens ankomst fyrahundra år in i framtiden. Det är en djärv satsning och naturligtvis har man valt ut framstående politiker och vetenskapsmän – samt vanlisen Luo Jin.
Luo Jins upphöjelse är lika oförklarlig för honom själv som för alla andra och till att börja med bestämmer han sig för att använda resurserna till att föra ett ansvarslöst playboy-liv. Till exakt ingen läsares förvåning sker så småningom också något som tvingar honom att ta uppdraget på yttersta allvar.
Men det där referatet skrapar verkligen bara på ytan. För persongalleriet är stort och att flera av berättelsens nyckelfigurer förblir omedvetna om varandras existens är en poäng i sammanhanget.
Och för all del, man skulle också kunna säga att boken befolkas av tvådimensionella pappfigurer och att Liu Cixin är en rätt bedrövlig stilist (även om Anna Gustafsson Chens översättning i mina ögon ser smidigare ut än Joel Martinsens engelska version). Stor sak.
Ingen rimlig människa läser hård science fiction för stilens eller det psykologiska djupets skull utan för att få möta djärva och hisnande idéer. Likt Willy Kyrklund handlar det här inte om enskilda människor utan människans villkor.
Hur villkoren då är enligt Liu Cixin? Mycket, mycket dåliga tyvärr – men i den här boken har vi åtminstone en genial följeslagare i universums oförlåtande mörker.
Roman
Liu Cixin
Den mörka skogen
Översättare: Anna Gustafsson Chen
Albert Bonniers förlag
626 sidor
