En kvinna sitter i ett hus på Öland och begrundar sin pappas inlägg i sociala medier. Ibland konverserar hon med sin femårige son. Så kan man sammanfatta handlingen i Tove Folkessons sjätte roman ”Min farsa var kommunist”. Det rör sig om en självbiografisk skiss där inget har sorterats ut som för oviktigt eller banalt. När det kommer till den egna familjen, tycks författaren resonera, är minsta ord eller rörelse intressant.
Boken är registrerande snarare än resonerande. Folkessons berättarjag har en uppenbart sårig relation till sin pappa. Dessvärre bryr hon sig inte om att inviga läsaren i den. Vi får veta att han har blivit arg på henne två gånger genom livet: när hon hoppade av skolan och när hon slog sönder en glasdörr i hans lägenhet. Nu har de en lågintensiv konflikt om en keps, eftersom pappan inte kan berätta var han har hittat den.
Berättarjagets fixering vid kepsen liknar en perversion: ”Det är en keps som det står ABBA TEENZ på, med en vit stjärna broderad på styvt tyg. Det gör mig galen att titta på den och fantisera om hur den kom i pappas ägo.” Här börjar man ana att Folkesson försöker skapa ett drama där inget finns. Det blir än tydligare när fadern dyker upp på Öland – han äger stugan intill dotterns men föredrar att vara i stan.
Märker inte berättaren att hon är besatt och att hon som en konsekvens av denna besatthet trakasserar sin far?
Vid kusten pågår militära övningar. Berättarjaget ogillar Nato och vill höra om sin finska farfars erfarenheter från armén. Pappans kommentarer om detta återges lösryckta, små anekdoter som existerar jämsides med berättelser om hur det var för honom att komma till Sverige som barn och om en charterresa han var på nyss. Dottern frågar om ett foto pappan publicerade från resan på sin facebookprofil och som hon vill att han ska ta bort.
I boken återges också pappans statusuppdateringar och hans resultat på olika, meningslösa test av typen ”Vilket djur är du?” Märker inte berättaren att hon är besatt och att hon som en konsekvens av denna besatthet trakasserar sin far? Nej, sådan självinsikt saknas i ”Min farsa var kommunist”, där jaget i stället ständigt uttrycker besvikelse över att hennes pappa inte är som när hon var barn.
Att barndomens far är en fantasi och att hennes pappa är en vanlig – och för läsaren likgiltig – människa inser dessvärre inte Folkesson. Detsamma gäller för sonen som beskrivs på ett romantiserande vis, där barnets normala, finurliga kommentarer ramas in som klokskap: ”Barnet säger: Mörkret kom och tände ljusen.”
Som synes blir ”Min farsa var kommunist” en oavsiktligt komisk bok.
Därmed utgör ”Min farsa var kommunist” det värsta av två världar: mamman som skryter om sin son och dottern som skryter om sin far: ”Min pappa sa alltid att om man vill se samhället ska man ta tunnelbanan ett par timmar tidigare på morgonen.” Berättaren är så stolt över att hon hade ”Bella ciao” som vaggvisa att hon nämner det gång på gång.
Inte sällan slår det över i generande meningslöst skrävel: ”En alldeles vanlig varm fredag, då världen målades upp i stora penseldrag, länder som Grekland, Peru. Juntan, och Pinochet. Majakovskij och Yasar Kemal. Jag var liksom åtta år och mina kompisar pratade om Garbage Pail Kids.”
Som synes blir ”Min farsa var kommunist” en oavsiktligt komisk bok. Det är också en roman som, utan att vilja det, visar på språkets otillräcklighet, hur tomt det kan bli när det reduceras till pynt. Folkesson skriver vackert, men det spelar ingen roll. Utan riktiga tankar finns ingen riktig stil.
Roman
Tove Folkesson
Min farsa var kommunist
Norstedts
230 sidor
