Sakprosa
Kjell Östberg
Mellan makten och rörelsen
Ordfront
316 sidor
Att skriva historia är inte så mycket att redogöra för något, som att berätta om något. Genom urval, ordval och tolkningar sätter man samman en berättelse som ska hänga ihop både internt och i förhållande till externa fakta.
Lyckas författaren, då gör det inget om egna värderingar präglar framställningen. Trovärdigheten naggas inte av att en god historiker har åsikter.
Med det vill jag inte säga att Kjell Östbergs ”Mellan makten och rörelsen” är ett agitationsverk. Snarare är boken en tillgiven berättelse om hur arbetarrörelsen koagulerade i fackförbund och ett politiskt parti.
I den mån jag själv intresserar mig för politik är jag en högerman. Följdriktigt skulle mig berättelse om socialdemokratins historia förmodligen lagt större vikt vid och framför allt på ett annat sätt belyst partiets vacklande under kalla kriget. Jag skulle betydligt mer kritiskt diskuterat hur den socialdemokratiska viljan till upplysning gav en skola som fortfarande plågar barnen. Givetvis skulle jag ägnat mer tid åt att diskutera spänningarna mellan frihet och jämlikhet.
Men med det säger jag inget mer än att jag skulle burit med mig mina värderingar. Jag skriver detta för att förekomma en möjlig kritik från läsare av borgerliga övertygelser. Att ”Mellan makten och rörelsen” skulle vara en försvarsskrift, snarare än en historieskrivning. Så är inte fallet. Idéhistoria i vid mening kan aldrig vara något annat är en berättelse med ett perspektiv. Författaren slår inte blå dunster i ögonen på välvilligt inställda läsare. Meningsmotståndare möter ett hederligt resonemang kring det historiska skeendet.
Populärvetenskapliga böcker är inte sällan stilistiska haverier. Somliga gör fåfänga, litterära anspråk med yviga metaforer och blommiga liknelser, som skymmer innehållet och gisslar läsaren. Andra fastnar i det akademiska språket, staplar bisatser på bisatser, snärjer sig i tröttande meningsbyggnader.
Det är svårt att se hur arbetarrörelsen kunde nått sina framgångar om den inte kanaliserats genom både facket och partiet
Östberg faller inte i fällorna. Han behärskar språket till den grad att det inte märks. Läsningen är behaglig.
Det finns såklart tjogtals av trådar att följa, men detta är en recension, inte ett referat. Jag vill framhålla fyra spår som gjorde särskilt intryck på mig.
För det första, inget är nytt under solen. Arbetarrörelsen som sammanhållet fenomen utkämpar fortfarande samma interna konflikter, samma strider mot externa motståndare, som i gryningen. Magdalena Andersson och Nooshi Dadgostar finner här handfasta råd för sina ledarskap.
För det andra, facklig-politisk samverkan är inte en strategi. Den är ett uttryck för rörelsens essens. Det är svårt att se hur arbetarrörelsen kunde nått sina framgångar om den inte kanaliserats genom både facket och partiet. Det är förmodligen lika sant i dag och därför är de nya spänningarna mellan facket och partiet, som drivits fram av Sverigedemokraterna, möjligen det största hotet mot socialdemokratin.
För det tredje, det är en djup sanning att partiets främsta antagonist genom åren varit kommunisterna, snarare än näringslivet och borgerligheten.
Det är inte sant att socialdemokratin byggde Sverige. Det var partiets och näringslivets ömsesidiga acceptans och växelverkan som möjliggjorde landets framgångar. Att båda såg varandras nödvändighet. Kommunisterna var i det avseendet ett ständigt hot mot välfärdsstaten och demokratin.
Ingen politisk rörelse har varit skickligare på att väva en myt kring sin historia och smida den till ett retoriskt vapen
(Det går inte att läsa boken utan att tänka på hur de borgerliga partierna med Sverigedemokraterna tagit det steg Socialdemokraterna hittills vägrat.)
Det är en nåd att stilla be om att partiet fortsätter stå emot de kortsiktiga, parlamentariska vinsternas lockelser till förmån för demokratisk stabilitet. Också Vänsterpartiet bär med sig sin historia. Jag har ingen aning om huruvida det varit Östbergs avsikt, men han ger ett starkt argument för hur Socialdemokraterna bör hantera det gamla kommunistpartiets ultimatum inför höstens val.
För det fjärde, ingen politisk rörelse har varit skickligare på att väva en myt kring sin historia och smida den till ett retoriskt vapen. Fortfarande cyklar Gunnar Sträng längs dammiga landsvägar.
Än en gång, inget är nytt under solen. En del av de historiska, retoriska excesser Östberg citerar är djupt frustrerande, sedan slår jag upp Aftonbladets ledarsida, och…
”Mellan makten och rörelsen” är välskriven, lärorik och lustfylld. Jag kan inte minnas något liknande verk av samma klass om den svenska socialdemokratins historia.
