Recension: ”Älskad och saknad” av Susie Boyt

Några uteliggare sitter bland lortiga filtar, kartonger och tomflaskor vid tunnelbanestationens uppgång. De har en gitarr, en hund och en skylt där det står att de gärna tar emot lite pengar.

Bland dem sitter Eleanor, Ruths dotter.

Ruth, som har jobbat som lärarinna hela sitt vuxna liv, håller i en kompisträff. En av hennes kompisar avslöjar att hon nyligen såg Eleanor på stan: ”Hon var som en vacker klänning, halvt förstörd i tvätten.”

Ruth förstår såklart att hennes vän inte menar något illa, men hon har ändå svårt att vänja sig vid alla dessa halvdassiga metaforer som ett ofrivilligt möte med Eleanor tycks ge upphov till. Och vem är det meningen att det blommiga språket – som påminner Ruth om något från en ”ratad Shakespeare-sonett” – ska hjälpa? Ruth behöver nämligen inte några kvasipoetiska omskrivningar; hon genomlevde Eleanors förvandling från ”ung, vacker och begåvad” till ”halvt förstörd i tvätten”.

Skadan är redan gjord.

Jag trodde inte att jag hade hört talas om Susie Boyt när jag fick förfrågan om att recensera ”Älskad och saknad”, Eva Åsefeldts svenska översättning av Boyts hyllade roman ”Loved and missed” från 2021. Men när jag började läsa på om den brittiska författaren, som debuterade 1995 vid tjugosex års ålder med den djuppsykologiska ätstörningsskildringen ”The normal man”, insåg jag att hon ändå inte var mig helt obekant. Hon är nämligen den framstående neoexpressionistiska konstnären Lucian Freuds dotter, och därför barnbarnsbarn till ingen mindre än psykoanalysens fader: Sigmund Freud.

”Älskad och saknad” är en blygsam bedrift i jämförelse, vilket man förvisso skulle kunna säga om det mesta. Men den är också en riktigt, riktigt god roman

Hard act to follow, som det heter. Jag brukar slå dövörat till när kulturbarn gnäller på att de alltid blir förknippade med sina berömda päron. Men i det här fallet begriper jag faktiskt att förväntningarna kan bli helt övermäktiga.

Inte för att Boyt har klagat, det har jag ingen kännedom om att hon skulle ha gjort. Men i hennes ålder – hon är snart sextio – hade både hennes far och farfarsfar tvingat fram ett flertal tunga paradigmatiska skiften inom det västerländska tänkandet.

”Älskad och saknad” är en blygsam bedrift i jämförelse, vilket man förvisso skulle kunna säga om det mesta. Men den är också en riktigt, riktigt god roman.

Ruth har alltså förlorat sin dotter samtidigt som hon inte har gjort det. Eleanor lever ju fortfarande, men hon tycks vara fullkomligt ointresserad av att ha något att göra med sin gamla mamma. Ibland hör hon av sig för att tigga om pengar, hennes törst efter knark och sprit är trots allt svindyr att släcka, men även dessa samtal blir allt sällsyntare.

Flera scener får mig att kippa efter andan, som när Ruth har ordnat ett litet ”improviserat” – vilket såklart innebär att inget är improviserat – julfirande med lyxiga picknickmackor ute på en parkbänk; men Ruth, som gör sitt yttersta för att hålla något slags lugn fasad för att inte stressa upp sin labila dotter, sitter som på nålar för att något ska gå fel.

Att hon ska låta otålig, att vädret ska bli dåligt, att maten på något sätt ska vara fel.

Livssituationen kompliceras dessutom ytterligare av att Ruth hoppar in som tillfällig vårdnadshavare till Eleanors dotter, Lily. Ruth känner såklart en oerhörd lättnad över att Eleanor inte verkar ha något emot att Lily tillbringar all sin tid hemma hos Ruth.

Men det är också sorgligt. Eleanor förskjuter sin dotter av rent ointresse.

Allt blir så invecklat och tragiskt att ”Älskad och saknad” hela tiden balanserar på gränsen till för mycket. Men Boyts roman har en psykologisk komplexitet som traumapornografiska milstolpar som ”Pojken som kallades Det”, ”Tusen små bitar” och ”Ett litet liv” brukar vara helt renons på.

Ruths sorg, som framemot slutet blir den vuxenblivande Lilys sorg, gestaltas med en enorm finkänslighet

Lily, ett maskrosbarn, växer upp till en klok och brådmogen ung kvinna. Ruth är så stolt att hon nästan spricker. Samtidigt känner hon sig ledsen över att Lilys svåra uppväxt, med en mor som hellre tynar bort till ett darrande skelett ute på gatan än att umgås med sitt barn, har berövat henne på de obesvärade barndomsåren.

Ruth plågas dessutom av skuld; kidnappade hon i själva verket Lily från Eleanor? Ersatte hon en trasig unge med en mindre defekt senare upplaga? Eleanor förblir å sin sida en gåta; i likhet med Ruth lyckas jag inte riktigt begripa mig på vad som driver Eleanor till att självmant störta ner för tillvarons avgrund.

Detta, att det nästan finns ett slags oförklarligt självdestruktivt driv hos Eleanor till att utplåna sig själv (vilket när allt kommer omkring inte så lite påminner om gammelfarfar Freuds tankar om dödsdriften), är en av romanens främsta styrkor. Ruths sorg, som framemot slutet blir den vuxenblivande Lilys sorg, gestaltas med en enorm finkänslighet.

Som kritiker får man ofta frågan: Vad ska jag läsa härnäst? I framtiden kommer jag att svara ”Älskad och saknad”. Det kan inte slå fel.

Oscar Westerholm

Följ

Oscar Westerholm är journalist och litteraturkritiker på GP Kultur.