Recension: ”Om skrivande” av Per Magnus Johansson

På frågan om vad det var som drev honom att skriva svarade författaren Stig Claesson (Slas), att han varje morgon innan han satte sig vid skrivbordet brukade tejpa upp sina obetalda räkningar på skrivmaskinen.

Det krassa svaret var en markering mot all slags förgudning av författaren och hans värv, det sade också att skrivandet för Slas som för de flesta seriösa författare var hårt arbete. En till synes diametralt motsatt hållning till skrivandet kommer till uttryck i Per Magnus Johanssons långessä ”Om skrivande”. Att skriva, påpekas redan i första stycket, är att gå in i en annan värld, en drömvärld.

En realistisk hållning mot en romantisk, men bara delvis motsatt, eftersom beröringspunkter finns i själva det uthållighetskrävande arbetet.

Per Magnus Johansson är som läsare av denna tidning vet psykoanalytiker och idéhistoriker, söderkisen Slas faller utanför hans referensramar, inom dem trängs i stället författare som Marguerite Duras, Gunnar Ekelöf, Katarina Frostenson, Lou Andreas Salomé, Olof Lagercrantz, August Strindberg och förstås Sigmund Freud.

detta är ingen handbok, utan för att försöka komma åt skrivandets väsen

Alla har de haft tankar om skrivandet och Per Magnus Johansson citerar dem gärna, inte för att lära ut något om hur man ska skriva, detta är ingen handbok, utan för att försöka komma åt skrivandets väsen, dess förhållande till verkligheten, hur det gör anspråk på sanning samtidigt som det är medvetet om sin egen otillräcklighet.

Om någon nu tycker sig se att jag gör skrivande till ett levande subjekt får det skyllas på inspirationskällan, herr Johansson själv.

Han räds inte de stora orden, skrivandet är för honom livsviktigt, det kan befolka ensamhet och bryta mot flockmentalitet, det når fram till det som inte kan sägas och sträcker sig långt bakåt, förbinder oss med det förgångna. Skrivdrift är granne med sexualdrift och religiös tro, i begynnelsen var ordet och ordet var hos...

Men så finns den där beröringspunkten: att skriva är ett arbete, ett krävande sådant. När Per Magnus Johansson berättar hur han försökte ta sig in i Immanuel Kants ”Kritik av det rena förnuftet” (1781) och nästan stupade på kuppen är jag helt och hållet med honom, jag har själv försökt och misslyckats.

Men han ger sig inte, han ber att få spela in sin lärare Sven-Eric Liedmans föreläsningar i ämnet och lyssnar sedan under tre månaders tid varje dag på inspelningen tills Kants tänkande börjar få gestalt för honom.

Utan att läsa kan man inte skriva. Johansson vrider och vänder på förhållandet mellan läsning och skrivande, det ena förutsätter det andra, han vill förstå deras inbördes förhållande, läser inte bara döda författare, utan skriver till samtida författarkolleger, Lydia Sandgren och Wera von Essen, för att inhämta deras erfarenheter.

Skrivandet kommer någonstans djupt inifrån och påverkas trots allt av den yttre verkligheten, särskilt staden och helst Paris

Jag kan sakna ett historiskt perspektiv på själva läsandet och skrivandet. Tills för drygt 200 år sedan levde de flesta i en muntlig kultur, med kanske tusen ord till sitt förfogande och berättelser avpassade för en lyssnande publik.

Så blev skriften var människas redskap och den förändrade allt: vidgade ordförrådet, omformade människans sätt att tänka och förstå sin omgivning, gjorde henne till en utforskare med förmåga att analysera och abstrahera. Hur förändrades då skriften – och läsandet? Och hur påverkas de av det som i dag ser ut som en återgång till muntlighet?

Per Magnus Johanssons perspektiv är ett annat, han intresserar sig mindre för det medvetna än för det omedvetna: Skrivandet kommer någonstans djupt inifrån och påverkas trots allt av den yttre verkligheten, särskilt staden och helst Paris.

Även för den som inte känner sig helt hemma en sådan närmast mysticistisk syn på skrivandet ger boken stoff till egna tankar och väcker lusten att säga emot. Det är gott så.

Fotnot: Per Magnus Johansson är skribent på GP Kultur. därför gästrecenseras hans bok av författare och kritiker Ingrid Elam, fd kulturchef på GP och mycket, mycket mer.

Ingrid Elam

Följ