”Döingar på permission” kallades de, med isande cynism, av Joseph Goebbels: flyktingarna från Europa. När den tyska snaran drogs åt 1933 knackade de desperat på dörren till England och Nya världen.
Många var intellektuella, nästan alla judar, som sökte en tillflykt undan nazisterna: Thomas Mann, Arnold Schönberg, Bertolt Brecht, Stefan Zweig. Alla hamnade de till slut i USA, urbana berlinare och wienare som ofta kände sig vilsna mellan skyskraporna.
Exilen var ingen barnlek. En av de luttrade tyskarna i USA uttryckte det lakoniskt: ”En flykting är något nytt och spännande, tio flyktingar är tråkiga och hundra flyktingar är ett hot.”
För europén Stefan Zweig blev exilen en existentiell katastrof. Långsamt men obevekligt förlorade han språk, sammanhang, självkänsla. Tills slut blev han hemlös, även i sin egen kropp, menar George Prochnik i sin fascinerande biografi ”Stefan Zweig vid världens ände”. Zweig och hans familj flydde från Salzburg i Österrike via England till New York, och vidare till Brasilien. Där tog flykten slut. 1942 valde Zweig självmord med veronal.
I Stefan Zweig sörjer vi en stor författare, i Lotte Altmann en människa.
Stefan Zweig är inte ensam, han låter sin unga hustru Lotte följa honom på den sista resan. I Prochniks bok framstår detta som den största tragedin i denna mörka historia. I Stefan Zweig sörjer vi en stor författare, i Lotte Altmann en människa. En efterlämnad anteckning säger att Lotte inte ville dö. Varför hon ändå valde att följa maken i döden vet ingen.
Lotte Altmanns val, hennes person och öde, är ämnet för Elin Grelssons nya roman ”Vi behöver inte vara rädda”. Titeln är både mjukt besvärjande och ilsket gnisslande. Den speglar ju en tid när alla var rädda.
Även om Lottes öde inte är allom bekant för svenska läsare är temat välkänt: berättelsen om en mycket stor mans lilla hustru. I regel är källmaterialet om henne magert i jämförelse med vad man vet om honom. Särskilt som mannen Stefan Zweig i levande livet förefaller ha varit grandiost självupptagen i tankar, tal och skrift.
Lotte Altmann var 26 år när hon gifte sig med Zweig, som var 54. Hon var sekreterare åt den världsberömde författaren, älskad inte minst för sina biografier över färgstarka damer som Marie Antoinette och Maria Stuart.
I Grelssons roman framstår Lotte själv i bjärt kontrast till det grandiosa. Hon är den lilla grå musen, ödmjuk, osäker, van att anpassa sig till Mästaren. Ändå finns det en gräns för det självutplånande draget hos Lotte, och det är kärleken som sätter gränsen. Kärleken till maken men också till två små flickor i släkten, i skriande behov av en vuxens omsorger.
Även om Lottes öde inte är allom bekant för svenska läsare är temat välkänt: berättelsen om en mycket stor mans lilla hustru
Det är när romanen utspelar sig på den här gränsen som den blir intressantast. Elin Grelssons språk visar verkligen omsorg om läsaren, utan ett uns beskäftighet. Tvärtom, hon skriver enkelt och exakt, andningen är lugn, som läsare känner man sig helt trygg, och får utrymme att själv göra sina iakttagelser.
För berättelsen är förstås allt annat än trygg. Till synes lugna iakttagelser rymmer bråddjup, politiska och privata om vartannat, i en fullständigt trovärdig skildring av judiska familjer på flykt i krigstidens Europa och USA. Livet måste ha varit ett ständigt gungfly. I takt med att kriget expanderade fick också judarna känna av tyskhatet. De fick finna sig i att bli spottade på, den lilla tyska brytningen är ett trakasseri på tungan.
Allt detta skildrar Elin Grelsson utan att braska på. Hennes förtroende för läsaren imponerar på mig.
Sedan är det en annan sak att jag har vissa problem med den dokumentära sidan av romanen. Att använda någons biografi är också att treva sig fram på ett gungfly.
Med de bilder jag har av Stefan Zweig genom hans egna böcker, inte minst senare tiders kultklassiker ”Världen av igår” så tycker jag att han – och även Lotte – blir lite för färglösa i romanen. Zweig måste ha varit en otroligt komplex man, både genial och behagsjuk, på samma gång självgod och utan självförtroende, även erotiskt.
”Världen av igår” heter hans memoarer, hans storverk, på gott och ont. Där skildrar han den heta sommaren 1914, lugnet före stormen, ”vi kommer aldrig att glömma den sommaren”.
Skoningslös beskriver han entusiasmen för kriget, som grep alla. Men kanske är det symptomatiskt att han glömmer att entusiasmen länge gällde även honom själv. Kritikerna tycker att Zweig romantiserar förkrigsåren. Hannah Arendt ansåg att Zweig bokstavligen var född igår, när han vägrade se massarbetslösheten i vitögat.
Han verkar heller inte ha sett kvinnorna i vitögat. ”Världen av igår” är en av de mest homosociala memoarer jag har läst. Sina fruar, Friderike och Lotte, nämner han inte ens. Den enda kvinna han talar om med respekt är vår egen Ellen Key! Därför att hon var känd pacifist, skulle jag tro.
I Elin Grelssons roman blir Lottes och Stefans äktenskap alltså lite för alldagligt jämntjockt. Att Lotte på något sätt älskar denna märklige man förstår vi, men vi förstår inte varför.
Men det behöver ju inte vara någon katastrof, när man tänker efter.
Katastrofen – både i verkligheten och i romanen – ligger någon helt annanstans.
Roman
Elin Grelsson
Vi behöver inte vara rädda
Natur & Kultur
254 sidor
