Ulrika Knutson skriver om Joseph Roth och Stefan Zweigs exiltillvaro i belgiska badorten Oostende.
Ulrika Knutson skriver om Joseph Roth och Stefan Zweigs exiltillvaro i belgiska badorten Oostende.

Den österrikiska exilens svartsyn och hopp

Ulrika Knutson skriver om den heta sommaren 1936, när författarna Joseph Roth och Stefan Zweig, förskjutna från Nazityskland, stångade sin cynism och hopp om mänskligheten mot varandra i den lilla belgiska badorten Oostende.

ANNONS
|

Sommaren 1936 var lång och varm, men inte direkt loj. Spänningen låg i luften, i hela Europa. Om denna heta tid handlar boken Oostende 1936 - sommaren innan mörkret föll. Det är en liten tät, läsvärd dokumentärroman av Volker Weidermann, tysk journalist och kritiker.

I centrum står två av tidens stora tyskspråkiga författare i exil, Joseph Roth och Stefan Zweig, båda judar från Österrike. Två omaka vänner som nu möts i Oostende, en belgisk badort, bland andra flyktingar undan Hitler. Weidermanns bok skapar ett titthål i historien. 1936 är det fortfarande före kriget, före katastrofen. Ingen kan tvivla på Hitlers avsikter, men ingen hade facit. Att kriget lurar om hörnet, och att trakasserierna mot judarna ska resultera i Förintelsen, vet ingen. Men i grannlandet Belgien sitter flyktingarna, de icke önskvärda, med en allt större klump av oro i magen.

ANNONS

I vår tid vill många dra paralleller till trettiotalet. Nationalistpartier går framåt, rasismen ökar och antisemitismen med den. Stormakternas auktoritära ledare använder lögnen som metod. Ändå - det är inte trettiotal, vår tid är en annan. Någon risk för expansionskrig i Europa existerar knappast idag. Andra världskriget startade efter Tysklands långa upprustning, med Hitlers rasistiska ideologi som utgångpunkt. Och landet var ännu ungt som demokrati.

Stefan Zweig (1881 - 1942) var en av dåtidens största författare som gick i exil från Nazityskland och därefter flydde till Brasilien där han tog sitt eget liv.
Stefan Zweig (1881 - 1942) var en av dåtidens största författare som gick i exil från Nazityskland och därefter flydde till Brasilien där han tog sitt eget liv.

Lögn och desinformation är otäcka tendenser även i vår tid, men utbildningsnivån är mycket högre än på trettiotalet. Vår tid har sina egna bekymmer, utan att vi måste kopiera historien. Men Oostende 1936 - sommaren innan mörkret föll är en bok som hjälper oss att förstå skillnadens nyanser.

1936 var Tyskland Europas kulturella stormakt. Den tyska litteraturen och språket dominerade totalt, inte minst i Sverige. Tyskan var vårt första främmande språk, både i läroverket och studiecirkeln. Vetenskapen, kyrkan, partiväsendet och fackföreningsrörelsen - alla hade starka och täta band med Tyskland.

Att tyska språkets största diktare nu försköts och utspyddes ur sitt eget land var både pinsamt och chockerande. Obegripligt, för de allra flesta.

Zweig hade kvinnotycke, men någon sexatlet var han inte.

Stefan Zweig är vid den här tiden Tysklands mest kända författare i världen, vid sidan av Thomas Mann. Zweig var populärast, inte minst bland kvinnliga läsare. För eftervärlden är han mest känd för sin sorgsna memoarbok, Världen av igår (1942). Men publiken älskade hans noveller och spännande biografier över Marie Antoinette och Maria Stuart. Alla hade Zweig i bokhyllan. När nazisterna 1933 började bränna hans böcker kom det som en chock.

ANNONS

Om Zweig är den mondäne gentlemannen från Wien, är Joseph Roth den fattige kusinen från landet. Född i den judiska avkroken Brody, i dagens Ukraina. Om Zweig odlar tron på människans godhet, är Roth alltid svartsynt. Hans stora roman om första världskriget, Radetskymarschen, handlar om nationens och släktets förfall. För män av god vilja och god ordning går det alltid illa hos Roth. Precis som författaren tittar de för djupt i glaset med nittioprocentig sprit.

Joseph Roth (1894-1939) var österrikisk författare och journalist, likt i Zweig tvingades han i exil efter att Hitler tagit makten i Österrike. Han dog försupen i Paris.
Joseph Roth (1894-1939) var österrikisk författare och journalist, likt i Zweig tvingades han i exil efter att Hitler tagit makten i Österrike. Han dog försupen i Paris.

Roths svartsyn har rustat honom för livet som flykting. Han lämnar Berlin dagen innan Hitler kommer till makten. Då skriver han till Zweig:

"Var på er vakt. Ni kanske är smart, men er humanism gör er blind för andras illvilja."

Stefan Zweig har nog känt sig osårbar i kraft av publikens kärlek. Han skriver ingenting om det i Världen av igår, men i februari -34 genomsöktes hans slott utanför Salzburg av polisen, på jakt efter motståndsrörelsens vapen. En skarp varning. Han flyttar utomlands.

1936 genomgick Zweig en livskris. Han är utkastad av de tyska förlagen, har förlorat sin publik, sitt slott och allt annat. Även äktenskapet är slut. Han har förälskat sig i sin unga sekreterare Lotte Altmann, som ska följa honom till Oostende, och därifrån till USA och Brasilien. Ända in i döden, genom dubbelt självmord.

ANNONS

Zweig hade kvinnotycke, men någon sexatlet var han inte. Vännen Carl Zuckmayer skrev att "Zweig älskade kvinnor, vördade kvinnor, men köttsligt undvek han dem". Bland män var han alltid intensivt pratsam. Mot vännen Joseph Roth intar han en ömt beskyddande hållning, som Roth värjer sig mot.

Försupen och spydig är Roth ändå eldsjälen i gruppen flyktingar som försöker hålla sig flytande denna sommar på en belgisk badort.

En av dem är Irmgard Keun, ung tysk författare, känd för sina djärva romaner om den nya kvinnan; modern, radikal och frispråkig, som hon själv. Konstsilkesflickan lyder en titel som redan flammat i de tyska bokbålen. Den nya kvinnan som struntar i Kinder, Kirche und Küche, står inte högt i kurs.

Det värsta för flyktingarna i Oostende var att leva utanför språket.

Irmgard Keuns sarkasmer mot hemlandet är dräpande: "ett Tyskland där kolonialvaruhandlare och fanjunkaränkor verkställer Nietzsches filosofi. Ett Tyskland med glädjelösa, råa sånger och hotande radiotal, Heil-jublande och firande. Ett Tyskland fullt av berusade kälkborgare."

Irmgard förälskar sig i Joseph Roth, och de möts i flaskan. Irmgard Keun kan motivera även detta:

"Man måste förtränga vetskapen om en kommande syndaflod. Annars kan man inte skriva. Därtill behöver man alkohol. Det gäller då bara att dricka väl och klokt."

Det var längesedan Joseph Roth drack klokt. Men denna Ostende-sommar 1936 har han fått tillbaka livslust och arbetglädje. Han är förälskad i Irmgard, och Stefan Zweig betalar hans räkningar.

ANNONS

Men Roth vill inte vara beroende av Zweig. Alla i Oostende-gänget hånar Stefan Zweig för hans tro på det goda, hans människokärlek.

"Det kan inte vara äkta", muttrar Roth.

Irmgard Keun skriver vasst om Stefan Zweig att han är en fin man, "helt och hållet sammetsmjuk, drypande av godhet".

Enligt Weidermann är Irmgard svartsjuk på Zweig som har intagit en roll av försörjare, passopp och trogen hustru till Roth.

Hela den lilla gruppen i Oostende avskyr sitt beroende, sin maktlöshet. De går varandra på nerverna, undra på det. De försöker hålla humöret uppe, försöker undvika att älta politik. Det är svårt. Reportern Egon Erwin Kisch pratar gärna om sport. Men sport 1936 innebär Max Schmeling, den store tyske boxaren. Han som har golvat Joe Louis! Schmeling är jude. Nu får han höra att han boxas o-ariskt. Politiken har obevekligt äntrat boxningsringen.

Men inför Berlin-OS i augusti har Goebbels dragit ner på propagandan, alla "Förbjudet för judar"-skyltar har tagits bort. Tidningen Der Stürmer är censurerad, inga antisemitiska passager.

"Mycket bra. Då säljer de nu bara vitt papper"! skrattar Roth bittert.

Han, och alla de andra, är rädda att världen ska låta sig duperas denna sommar 1936. Den Roth vi träffar i Oostende 1936 är en gnällspik och sardonisk skämtare. Den politiske Roth möter vi inte på badort, utan i breven. Redan i april -33 skrev han till Stefan Zweig, beklagar att denne fått problem med myndigheterna, och varnar strävt den något självupptagne Zweig från att ta det personligt:

ANNONS

"Tror ni Hr. Goebbels bryr sig om ifall han har förväxlat er med någon annan? Vad honom anbelangar är ni varken bättre eller sämre än någon annan jude. Våra böcker är omöjliga i Tredje riket...... Det går inte att kompromissa med de här människorna. Se upp! Jag varnar er! Ni kommer inte att vara säker i Salzburg.... De förföljer Er, inte för att ni heter Zweig, utan därför att ni är jude, kulturbolsjevik, pacifist, kosmopolit, liberal. Allt hopp är meningslöst. Den här "nationella förnyelsen" leder till extrem dårskap.... Tänk inte på att skriva till dem heller, det går inte att förhandla med dessa gorillor. Slösa inte papper på dem! Protestera inte. Håll käften - eller slåss: vad ni finner lämpligast.

Er tillgivne, gamle Joseph Roth"

Några år senare blev han sannspådd, Joseph Roth framstår som kusligt klarsynt. Och Stefan Zweigs hopp om tolerans, dialog och förnuftets seger framstår som orealistiska drömmar. Men ingen av dem hade facit. Människan behöver både hopp och skeptisk svartsyn.

Det värsta för flyktingarna i Oostende var att leva utanför språket, att inte kunna nå sin gamla publik, utan vara hänvisade till några få små exiltidskrifter, med ynklig läsarskara.

Just den ångesten lär tyvärr aldrig bli omodern. Den ser likadan ut idag som igår. Men idag är det turkiska, kurdiska och syriska - och många andra länders - författare som försöker återskapa sina språkvärldar i exil, utanför hemlandets gränser. Författare som har samma hårda val som igår, hålla käften - eller slåss.

ANNONS

Litteratur:

George Prochnik: Stefan Zweig vid världens ände, övers. Margareta Eklöf. Atlantis, 2015.

Joseph Roth: A life in letters, ed. Michael Hoffman. Granta, 2012.

Volker Weidermann: Oostende 1936 - Stefan Zweig och Joseph Roth sommaren innan mörkret föll. Övers. Per Lennart Månsson. 174 sid.

Lind&Co. 2018 Stefan Zweig: Världen av i går. Övers. Hugo Hultenberg. Ersatz, 2011.

ANNONS