Recension: ”Kött” av David Szalay

Så fort jag börjar läsa David Szalays Bookerprisbelönade roman ”Kött” infinner sig ett stort lugn. Prosan är så avskalad, koncentrerad, och samtidigt dämpad. Den är liksom berövad all form av stilistisk fåfänga och koketteri. All form av pladder och eftertryck. Allt tjafs.

När ”Kött” börjar är det blankt: vi befinner oss på ruta ett.

Detsamma gäller för István, 15 år gammal, som precis har flyttat till en namnlös ungersk ort med sin mamma, någon gång på 90-talet.

Från första stund påminner han mig om Meursault, i Camus ”Främlingen”. Om ni minns inledningsmeningen: ”Mamma dog idag, eller kanske igår. Jag vet inte.” Inte det att han är likgiltig inför världen, han vet bara inte riktigt hur han ska möta den. Eller vad som förväntas av honom.

Till exempel hookar en klasskompis upp honom med en tjej han själv brukar ligga med. Hon har sagt att hon kan ligga med István också. Men väl på plats vet han inte vad han ska göra eller säga, det blir bara väldigt konstig stämning.

Någon tid senare blir han förförd av en grannkvinna han brukar hjälpa med att bära kassar från mataffären. Samma sak där: han har ingen aning om hur han ska agera och kan varken tydligt säga ja eller nej när hon börjar göra närmanden. I stället rycker han på axlarna och säger ”okej”.

”Okej” är för övrigt överrepresenterat i dialogerna i den här romanen, som i sin tur utgör små mästerstycken i gestaltad mänsklig kommunikation i dess absolut vagaste och mest diffusa bemärkelse (väl överförda till exakt lika oprecis och återhållen svenska av Amanda Svensson). Så som kommunikation faktiskt kan vara: jättevag och otydlig! Undflyende.

Så utvecklar sig ett slags brutal Askungesaga. Om det går att tänka sig Askungen i klassklyftornas och samtidens iskalla ljus.

Szalay fångar den där glidningen hos István, från att vara äcklad av den 40-åriga grannkvinnan, till kåthet och förälskelse. När hon sen gör slut brusar han trots allt upp och hamnar i ett bråk med hennes man som slutar med att denne ramlar ner för trappan och dör. (Se ”Främlingen” igen.)

István hamnar på ungdomsvårdsanstalt.

Så klipper Szalay skickligt och utan pjåsk till nästa period i hans liv. Romanen igenom är det som att långa perioder utspelar sig i de här klippen som tar läsaren från 1990-talet i Ungern fram till i dag. István tar värvning i ungerska armén och strider i Irak under en femårsperiod. Han bryter upp och flyttar till London där han jobbar som dörrvakt till en strippklubb.

Och kanske är det där livet vänder. På hemvägen från jobbet i city hör han ett kvävt ”hjälp” från en gränd – och lyckas stoppa en misshandel. Det visar sig att mannen som han räddat är mycket välbärgad och vill återgälda tjänsten. Så utvecklar sig ett slags brutal Askungesaga. Om det går att tänka sig Askungen i klassklyftornas och samtidens iskalla ljus.

Om Askungen vore en ”selfmade man” med självhjälpsböcker på nattduksbordet.

Om Askungen samtidigt vore mannen utan egenskaper...

Utan detta närmast gudomliga ingripande (Istváns förment hjältemodiga insats) är det svårt att se hur hans liv någonsin skulle ha tagit en annan bana. Att han någonsin skulle leva på annat vis än i ett hus utanför staden tillsammans med 15 andra invandrare från öst.

Men som det är nu blir det första steget i en ny karriär som privat säkerhetsvakt och chaufför till Londons superrika. Och så småningom privatchaufför till paret Nyman, där han blir förförd av den unga hustrun, Helen.

Relationen är fortfarande asymmetrisk, han är fortfarande ett slags betjänt där han desperat försöker förstå vad som förväntas av honom. I form av empati och öppenhet, men samtidigt diskretion och underordning.

I den bemärkelsen är scenerna mellan honom och Helen förintande och otroligt bra.

Någonstans här tar romanen en ny vändning. István blir genom äktenskap väldigt rik och bonuspappa. Men är han egentligen en gold digger? Vad vill István?

István är varken godare eller ondare än någon annan. Möjligen lider han av ptsd efter Irakkriget. Han är en desillusionerad medborgare i en hyperkapitalistisk värld där han inte fötts med trumf på handen.

”Kött” är en roman om en människa i kött och blod som möter och upplever livet genom just sin kropp. Det är också en köttig titel på en i övrigt ganska clean och återhållen roman skriven på suverän isbergsprosa.

Därtill är den otroligt fängslande. Gripande, sorglig, störande – och renande på det vis som riktigt god konst kan vara.

Gör som Dua Lipa rekommenderar och läs den i en sittning om du kan.

Jenny Högström

jenny.hogstrom@gp.se

Följ

Jenny Högström är idé- och kritikredaktör på GP Kultur. Hon är även verksam som poet och översättare och har tilldelats Aftonbladets Axel Liffner-pris för god kulturjournalistik.