Varför känner man sig så hemma i Sonja Åkessons dikter? Svaret står faktiskt att finna redan i hennes första diktsamling, ”Situationer” från 1957, och det från allra första stund. Här möts vi nämligen av ”Skärvor av en svit” – och det är i dessa skärvor, i det ofullkomliga och i det låga, som vi hittar antihjältinnan Åkesson, född för 100 år sen i dag.
De första verserna i sviten är både välkända och omisskännliga:
En tid att avliva.
Ett liv att avverka.
En värk att anpassa.
Sonja Åkesson föddes den 19 april 1926 i Buttle på Gotland där hennes pappa var stationsvärd. Vid 25 års ålder lämnade hon landet för staden: hon flyttade till Stockholm, där hon förutom att förvärvsarbeta tog en kvällskurs i modern lyrik.
Hon hade ingen högre utbildning, hade lämnat man och barn (barnen kom efter) och fick ett nytt barn, en liten son som dog tragiskt i leukemi vid tre års ålder.
Men Sonja Åkesson började skriva. Och som hon skrev! Poesi, prosa, dramatik, dialoger, både ensam och så kallade tillsammansdikter med sin tredje make Jarl Hammarberg-Åkesson.
Hon var med i tv och reste runt i buss, hon läste ensam och tillsammans med andra, på fängelser bland annat. Åkesson levde på sitt skrivande. Inte ett liv i överflöd – men dock.
Och ända in i det sista skrev hon, gärna med en cigarett i handen och ett överfullt askfat vid sin sida.
Den antologi med hennes dikter som utkommer i dag omfattar 11 böcker och spänner över 20 års tid, från debuten 1957 via genombrottet med ”Husfrid” 1963 till den postumt utgivna ”Hästens öga” 1977. Då hade Åkesson, som debuterade vid 31 års ålder, redan hunnit gå bort i levercancer, bara 51 år gammal.
Det är en bok att läsa på många sätt: från början till slut, dikt för dikt. Eller genom enstaka nedslag. Det är dikter som går att läsa i förhållande till sin samtid, estetiskt, politiskt, litteraturhistoriskt. Åkesson förknippades med 60-talets nyenkla poesi. Hon skrev konkreta dikter i Öyvind Fahlströms efterföljd. Hon skrev litterära manifest.
Ändå var hon sin alldeles egen.
När jag bläddrar i boken slås jag av hur många av dikterna jag känner igen. Inte bara feministiska klassiker som ”Äktenskapsfrågan” utan en hel massa annat: ”hur ser din färg rött ut?” eller den här korta bangern, titulerad ”Ja tack”:
En varm hand. Ett varmt bo.
En varm kofta
att trä på de isande tankarna.
En varm kropp
att trä på kroppen.
En varm själ
att trä på själen.
Ett varmt liv
att trä på det isande livet.
Det här är också dikter som ska HÖRAS. Jag hade läst enstaka dikter av Åkesson i olika antologier, men det var först när jag – medan jag själv gick en kurs i modern lyrik i 20-årsåldern – hörde inspelningen av dikten ”Självbiografi”, hennes replik på Lawrence Ferlinghettis ”Autobiography”, som jag liksom hajade till.
Till ett jazzkomp läser Åkesson med entonig och hypnotisk stämma:
Jag lever ett lugnt liv
på Drottninggatan 83 A om dagarna
Snyter ungar och putsar golv
och kopparpottor
och kokar rotmos och pölsa
Det visar sig att Reidar Ekner som höll i den där kvällskursen i modern lyrik var den som introducerade de amerikanska beatpoeterna på svenska: Allen Ginsberg, Gary Snyder – och Lawrence Ferlinghetti.
Men Åkesson brottade ner den där manliga frihetstörstande poeten som var ute på vägarna och lät i stället en svensk kedjerökande och milt ironisk hemmafru få ordet. ”Jag har inga vingar, men en starkt utvecklad puckel” skriver Åkesson.
Kvinnor skall inte utforska något.
De skall stanna där de är.
Min mamma påminner mig ständigt
om allt jag har att vara tacksam över.
Så varför känner man sig då så hemma i Sonja Åkessons dikter?
Jo, för detta tilltal. Den lakoniska tonen. Den feministiska kritiken. Deras chosefria kollektivism (dikterna myllrar av människor och fina personporträtt trots att poeten ständigt återkommer till ensamhet och utanförskap).
Och deras absoluta närvaro. Oavsett om det rör sig om långa vindlande sviter som ”Självbiografi”, haikuartade dikter som i ”Sagan om Siv”, collage- och katalogdikterna i ”Pris” som hämtade det mesta från reklam och veckotidningar, eller rent konkreta dikter som ”Neeijj”.
Det är en poesi som utgår från skärvorna, inte någon skinande vacker perfektion. Ändå finns här ett mystiskt moment.
Och med sin milda blick på alla oss människospillror – inklusive sig själv – bjuder Sonja Åkesson in till en fest där alla kantstötta existenser och misslyckade morsor får vara med:
Åkej.
Jag är misslyckad.
Åkej.
jag klarar inte opp det här.
Spår av henne hittar du verkligen lite överallt i svensk poesi, från Kristina Lugn och Bodil Malmsten till UKON, Anna Hallberg och Jenny Tunedal. För att inte tala om Lina Ekdahl, som på många sätt tagit över stafettpinnen från Åkesson även vad gäller de mer samhälls- och publiktillvända projekten.
Men det är heller inte underligt att Åkesson, efter Ulla Sjöbloms klassiska tolkningar, blivit tonsatt av såväl Frida Hyvönen som skrivit det fina förordet till boken, som Annika Norlin. Jenny Wilson har också inspirerats av Åkesson, och hennes ”husmoderspoesi”, exempelvis på skivan ”Hardships”.
Troligen har alla sin Sonja Åkesson. Om inte borde fler få det.
För detta är dikter att återvända till många gånger under livet. Till både glädje, sorg och tröst.
Poesi
Sonja Åkesson
Dikter
Norstedts
561 sidor
