Recension: ”Kåta blommor” av Axel Winqvist

Förlåt, jag kan inte hjälpa det, men titeln till Axel Winqvists nya diktsamling ”Kåta blommor” får mig obönhörligen att tänka på Kurt Olsson. För den som inte känner till denne vildsinte göteborgare är egentligen allt man behöver veta i det här sammanhanget att han hade ett tv-program i slutet av 80-talet med det genialiska namnet ”Fådda blommor”.

Winqvist däremot är från Helsingborg, född 1991, och debuterade 2020 med diktsamlingen ”Det vackra och det fula”, en titel som väl ringar in hans estetik. Och om han i sin andra diktsamling, ”Den sista människans leende” hade ett berättarjag inspirerat av Virginia Woolfs queera tidsresenär Orlando, befinner han sig nu i ett slags drömskt folkhem med ett berättarjag som (åtminstone tillfälligtvis) är poet precis som poeten.

”Kåta blommor” skulle också kunna tänkas utgöra en fortsättning på Linnés sexualsystem. Men så mycket kåthet och sex är det väl egentligen inte frågan om. I alla fall betydligt mycket mindre än vad jag hade trott och hoppats. Nej, poängen med begreppet tycks snarare vara det som Lautréamont skrev i ”Maldorors sånger” 1869, och som blev en av utgångspunkterna för surrealismen, nämligen ”det tillfälliga mötet mellan ett paraply och en symaskin på ett operationsbord”. Alltså: en oväntad sammanställning av saker och ting som inte brukar höra ihop annars. Som Winqvists arrangemang av kåta blommor på en sommaräng.

en säregen mix av romantik och surrealism och typ Sonja Åkesson

Detta illustreras dessutom utmärkt av omslagsbilden: ett kitschigt fotografi av en broccolibukett i ett hav av kristaller.

Så vad är då detta för dikter?

Jamen det är just det: en säregen mix av romantik och surrealism och typ Sonja Åkesson. Hennes tolkning av beatpoeten Lawrence Ferlinghetti, dikten ”Självbiografi”, ekar inte bara mellan utan även på raderna. ” jag lever ett stillsamt liv på essinge brogata 33” skriver poeten, men han är ingen hemmafru som Åkessons diktjag, utan i stället fortsätter dikten: ”kvinnorna flockas runt min homosexualitet // nästan alla har barn nu // nästan alla har det bra nu”.

Och är det en erfarenhet som kännetecknar den här boken är det snarare en ofta återkommande, liksom sugande ensamhet. Men som ni redan har märkt är det inte det minsta dystert. Utan snarare överraskande, färgsprakande och kul.

Eller om poeten får säga det själv: ”allt är meningslöst och vackert”. Och sen svingar han sig vidare i dikterna.

Winqvist, som arbetar som radioproducent och nyss skrivit en blodig nytolkning av Macbeth tillsammans med Mathilda von Essen som spelas på Sveriges Radio, har ett rakt och rytmiskt flöde i sina dikter som har med närheten till det talade ordet att göra. Inga versaler, och endast ett fåtal skiljetecken förekommer på diktsamlingens hundra sidor. Och då är det betydligt fler tankstreck än punkter.

Radbrytningen sitter där den ska – men ibland undrar jag över kommateringen. När man skriver såhär rakt på kan man la skippa konventionella kommatecken tänker jag. I dikt får man göra som man vill.

Och det får man ändå tänka att Winqvist gör på det stora hela. I kategorin ”no plot – only vibes” (det vill säga ”ingen intrig, bara stämning”) passar ”Kåta blommor” i alla fall otroligt bra. (Det kanske är det som är det vackra och meningslösa.)

För visst gör baksidestexten gällande att den handlar om evolutionen å ena sidan, och organismer som krälar upp på land – och å den andra om ett diktjag som knappt pallar gå ur sängen. Men är det verkligen det som händer? Det korta svaret är: jag vet inte.

I stället är Winqvists dikter mera bara kravlöst härliga att umgås med. Att insupa. Att ryckas med i.

I kategorin ”no plot – only vibes” (det vill säga ”ingen intrig, bara stämning”) passar ”Kåta blommor” i alla fall otroligt bra.

Det finns ett jag, ett du och ett vi. Det finns en uppväxt, det finns älskare och grannar. Det finns ett Sverige, det finns rasister och bögknackare, och underhållningsprogram på tv. Men framför allt så finns det oväntade bilder som vecklar ut sig inför läsarens ögon. Som i att ”jag slår upp dörren och kliver över smärttröskeln”.

En viktig figur är anaforen, det vill säga upprepningen eller katalogen. Allitterationen är en annan favorit, liksom assonansen.

Förutom detta är dikterna fullproppade av sammansatta ord av stilen folkhem, körslag, segertåg, fettdepå, förbättringspotential. Och så formuleringar som ”grillkioskens saltade asfalt”, ”den felparkerade duvan” och ”utsikternas skenande förfall”.

Kanske är Axel Winqvists ”Kåta blommor” i själva verket en avlägsen nutida släkting till Charles Baudelaire och ”Det ondas blommor”.

Om dikterna ska kallas för att poeten ”sorterar sina nederlag” – så får han i vilket fall gärna fortsätta att sortera för mig.

Läs mer i GP Kultur:

Jenny Högström

jenny.hogstrom@gp.se

Följ