Jag kan inte skryta med att vara en exemplarisk förälder. Jag missar föräldramöten, jag kommer försent till utvecklingssamtal, jag kollar på film med barnen i stället för att göra läxan.
Mina barn får ensamma åka spårvagn och buss kors och tvärs över stan till skola, träningar och matcher.
Men det kan absolut hända att jag hjälper den yngste att sälja kakor eller majblommor, och att den äldsta fått stöd när det var dags att fixa en praoplats.
För att de är barn. För att man är blyg och ovan och det inte är så himla lätt att presentera sig för en presumtiv arbetsgivare.
Men det är ju saker man behöver öva på.
Jag önskar dem allt gott – och då är det nödvändigt att bli självständig.
Läs meningen igen: de söker jobb med sina barn.
Så nås jag av SVT Sörmlands nyhet att många föräldrar söker jobb med sina barn, i sin tur fullt fungerande samhällsmedborgare.
Läs meningen igen: de söker jobb med sina barn. De hjälper inte bara till med ansökan utan följer med på anställningsintervjun, delar ut cv:n, följer upp.
Såhär skriver SVT:
”De flesta som har med sig mamma eller pappa när de söker jobb på Espresso House är över 18 år, berättar Maria van den Tempel. På Hemköp är de sökande oftast mellan 16 och 20 år.
– Men det har faktiskt hänt att föräldrarna följer med när de är 25, säger Erik Johansson Englund.”
Vi snackar alltså individer som i många fall är myndiga. Som är röstberättigade. Som får ta körkort.
Det är som vanligt: verkligheten överträffar dikten.
Erik Johansson Englund på Hemköp i Eskilstuna säger som det är: ”Om du inte klarar av att lämna ett cv och gå på en arbetsintervju kanske du inte är redo för arbetsmarknaden” .
Och de flesta ungdomar som SVT pratar med verkar tycka samma.
Så vilka är då de här överbeskyddande föräldrarna? Varför gör de detta?
Varför hindrar de sina barn från att leva – när de borde hjälpa dem att göra det?
I Göteborgs Stadsteaters uppsättning av Alejandro Leiva Wengers ”Nattvak” hittar vi henne: modern som följer med sin 22-årige son på anställningsintervju. Som förbjuder honom att lyssna på gangsterrap. Som oroligt knackar på toalettdörren och funderar på att bryta sig in.
I pjäsen är detta att se som en allegori.
Men det är som vanligt: verkligheten överträffar dikten.
Läs mer i GP Kultur:
