Det känns som att året är 2002, långt innan samtyckeslag, metoo och tjatsex diskuterades i svenska hem och tidningar.
Men den skandalomsusade ”Paradise hotel”-säsong som fick programmet att lägga ner för en tid äger rum mycket senare än så. 2021 var fortfarande alkoholen så gott som obegränsad och sängarna knappast separerade. Ingen kollade om det verkligen fanns samtycke innan två kalasfulla ungdomar hade sex på tv. Ett beslut som kanske fattades ömsesidigt utifrån attraktion och lust, eller också av den betydligt mörkare anledningen att det gynnade spelet.
SVT:s dokumentärserie “Tillbaka till Paradiset” tar oss tillbaka till katastrofåret i PH:s historia. Ungefär halvvägs in i den berömda säsong 14 sändes avsnittet där deltagaren Toby Johnsson anklagades för två övergrepp mot Annie Dahlberg och Jennifer Paatere. Men det var först när tittarna reagerade som produktionsbolaget Nent valde att ta ned säsongen, ett beslut som kom att ifrågasättas starkt.
Det var dock framförallt en annan fråga som gäckade såväl krönikörer som tittare: Hur kunde ett helt kamerateam bevittna händelserna utan att ingripa?
I dokumentären gör dåvarande ”Paradise hotel”-redaktörerna Gustav Sjöström och Peder Brendmo ett försök att besvara frågan genom att titta på råmaterialet. Utifrån det oklippta skeendet är det tydligt vad som faktiskt händer.
Hur kunde ett helt kamerateam bevittna händelserna utan att ingripa?
Annie Dahlberg känner sig pressad att få Toby Johnsons gillande eftersom hennes pakt behöver honom för att överleva i spelet. I synkarna försöker produktionen insinuera att hon nog är lite tänd på honom, ett påstående som gör henne synbart obekväm.
Senare på kvällen följer hon mer eller mindre motvilligt med till hans rum. Där gör han något som ett halvår senare ska få honom polisanmäld för misstänkt våldtäkt. Utredningen läggs dock ned eftersom ord står mot ord.
Det är dock inte Toby Johnsons beteende som chockar med ”Tillbaka till Paradiset”, utan hur produktionen resonerat under själva händelseförloppet. Enligt Gustav Sjöström är det strängt förbjudet att ingripa under det sociala spelet såvida inte någon är i fara. Peder Brendmo betonar att deras uppdrag inte är att vara några barnvakter åt deltagarna, som ju är “vuxna människor”.
Samtidigt blir deltagarna styrda i allt de gör inne i PH-villan. I råmaterialet syns hur produktionen ringer i tid och otid och påminner om allt från vilka solstolar de ska undvika till att det är strängt förbjudet att prata om vissa ämnen. Detta gäller även Annie Dahlberg, när hon försöker berätta för en annan deltagare om vad hon utsatts för.
Det är pinsamt att bevittna produktionens krishantering efter den ödesdigra natten. Hur de instruerar deltagarna att rabbla rader om “nolltolerans” mot sexuella övergrepp och tvingar Toby Johnson, som befinner sig i fullständigt upplösningstillstånd, att be om ursäkt framför hela gruppen innan han flygs tillbaka hem till Sverige.
Pinsamt är också hur det färdigklippta avsnittet framställer en romans mellan Annie Dahlberg och Toby Johnson, när anledningen till varför hon följde med till hans rum var rent spelmässig. Man behöver inte vara cyniker för att förstå att den senare versionen, där deltagarna går över sina egna gränser för att de känner sig pressade, är dålig PR för produktionen.
Men förtroendet för ”Paradise hotel” förbrukades redan när de valde att inte ingripa under en kväll då allt så uppenbart spårade ur.
Det var aldrig en bra idé att dränka ungdomar i alkohol, isolera dem från omvärlden och tvinga dem att tillbringa natten i samma säng efter att ha försökt egga upp en sexuell stämning. Särskilt inte med ett produktionsteam som valde bra tv framför vanligt jävla bondförnuft.
