En av vårens heta frågor har varit: Vad har du för ansvar för andras reaktioner på det du säger. Poddaren Amie Bramme Sey hamnade exempelvis i blåsväder när hon skrev på sin Instagram att hon ville bli vältränad för att kunna ha på sig en jätteliten bikini....
Så fick hon absolut inte säga enligt en upprörd och moraliserande åsiktskör som tog ton i poddarens inkorg. I ”Söndagsintervjun” (15/3) försökte Bramme Sey förklara att hon inte går runt som ett mediehus i kött och blod med en ansvarig utgivare som tänker igenom exakt vad som ska publiceras, eller hur det ska landa.
Men det var just det som avkrävdes henne.
Jag ser en video med Robyn, som nyss kommit med ny skiva. Tidningen ”The Cut” låter henne intervjuas av en rad olika kändisar. En av dem frågar Robyn om det finns någonting som hon tycker att Sverige är bra på, och som resten av världen kan lära av. Svaret: Jantelagen.
Efter att ha sett filmen ”Wuthering Heights” var jag i desperat behov av att titta på fler klipp med Jacob Elordi. ”Wall Street Journal” frågar skådisen: Vilket förlorat beteende vill han återse hos människor. Svaret: ”the art of shame”– att känna skam.
I ”Cyklopernas land” (27/3) får skådisen Adam Lundgren frågan: Borde vi skämmas mer? Ja, svarar Adam.
Och så har vi fått en ny vett- och etikettexpert: Isabella Löwengrip: ”Det kan nog vara ganska skönt för människor att veta lite grann hur reglerna ser ut”. Det en fråga om att visa hänsyn till andra, säger hon.
Visst, det köper jag.
Men skam, jantelag och moral, vilken ångestdrypande triangel. Gemensamt styr de hur vi beter oss, vad vi kan förvänta oss av andra och inte. Skammen ska få oss att känna när vi har gjort fel. Jantelagen ska hålla oss ödmjuka, moralen ska vara vårt rättesnöre. Eller?
Innan denna vår gick i blom hade jag inte funderat särskilt mycket på saken, utan satt min tro till det sunda förnuftet. Men om så många nu öppet önskar sig skam, jantelag och moral – signalerar inte det att det sunda förnuftet har brustit?
För tio år sedan skulle man ”ta för sig” och armbåga sig fram. Sen tog mjuka värden över. Men nu kommer backlashen: kroppspositivismens död och olika ”anti-woke”-projekt. I stället har ”snutsamhället” (som Tone Schunnesson kallar det i Café Bambino (6/3 samt 13/3) blivit normalt: Så fort någon uttrycker sig lite fritt och spontant i ett ämne klipper en annan till – lex den omtalade matlåda-icken eller ovan nämnda minibikini.
Jag är också ett fan av viss vett och etikett. Men när övergår jantelagen i självutplåning? Och pekpinnarna i total självcensur/munkavel?
I DN (8/4) skriver Nina Björk att även hon blivit anhängare av jantelagen – fast som skönlitterär stil. Hon syftar på en text som inte tror att den är något utan som bara ska ”verka i en på ett osynligt sätt”. Det låter vackert.
Men utanför skönlitteraturen tror jag däremot att ropen efter jante, skam och moral kommer att värka i oss, med en högst märkbar smärtgräns.
Vi kommer inte att våga uttala oss om någonting utan att först befästa samhällsnyttan i våra ord, och därmed bevisa att vi har en ”ansvarig utgivare” inombords.
Ann Heberlein må råda fler unga kvinnor att vara skamlösa, men budskapet som kablas ut detta valår är snarare: Vakta din tunga och vet hut.
Är det verkligen så vi vill ha det?
