Roman
Bengt Ohlsson
Brandbergen
Albert Bonniers Förlag
288 sidor
Sensommaren 2020 inträffade den katastrof som Bengt Ohlsson tar som utgångspunkt i sin nya roman ”Brandbergen”. När en tvåbarnsmamma på en fest i Haninge bjöds på öl, spottade hon efter en första klunk ut vätskan och förlorade medvetandet. Kort därefter avled hon, eftersom flaskan innehöll amfetaminolja för framställning av drogen.
Ingen dömdes eftersom det inte gick att peka ut någon gärningsman, flaskan hade hamnat på festen genom en lång rad osannolika omständigheter. Den hade lämnats in på Handens polisstation, men glömts kvar i receptionen, därefter lagts i soporna, tagits med hem av en lokalvårdare, och slutligen medbragts till festen av en intet ont anande anhörig.
Händelsekedjan är som hämtad ur en film eller bok där ett föremål vandrar som en röd tråd genom berättelsen, tänk väskan i Pulp Fiction, fotoalbumet i Amelie från Montmartre eller varför inte, den hala tvålen i James Joyces Ulysses, den som nästan obemärkt glider från ena sidan till den andra genom Dublins långa sommardag.
Men i Ohlssons fall tycks flaskan mest utgöra en startpunkt för utforskandet av genren true crime. Kriminaliteten Ohlsson intresserar sig för handlar dock mer om det bristande samhällskontraktet än om den faktiska knarkhandeln som han lite pliktskyldigt också skriver om.
Tänk, så här kan det kännas, när tradition och allvar får ta större plats än den kaotiska vardagen där utanför.
I stället har författaren skapat ett antal gestalter som vi växelvis får följa i kapitel som bär deras namn. Här hittar vi inte minst den tacksamme invandraren Navid, en iranier som närmar sig pensionen och som uppskattas av samtliga anställda på Handens polisstation. Han är lugn, varm och förnöjsam. Och det är genom arbetet som städare han äntligen funnit inre ro.
Ja, Navid sjunger det ”enkla” arbetets lovsång och framstår med tiden som en fullfjädrad propagandist från Svenskt näringsliv, en som inte ens under sin egen avtackning kan avhålla sig från lösryckta funderingar kring svenskt skatteslöseri.
Men han är inte ensam om sina politiska funderingar, Navid. Här finns även Alice, en vilsen tjej som tröttnat på alla gnällspikar hon träffar i passexpeditionen. Hon längtar efter den stora kärleken, den traditionella kärleken, fri från onödig sexualitet, och ska komma att hitta ro och värme när hon av en slump kliver in i en kyrka.
Tänk, så här kan det kännas, när tradition och allvar får ta större plats än den kaotiska vardagen där utanför.
Undrar ni om Ohlsson även lägger politiska funderingar om LAS, besittningsrätt och medborgerligt ansvar i sina gestalters munnar och tankar?
Jodå, dagspolitiska ämnen att i förbigående och genom långa vindlande resonemang nysta i, saknas inte.
Det är stundtals outhärdligt att befinna sig i all denna händelselösa vardag.
Det slår mig att romanen vill handla om någonting helt annat än detta. Det är varken politiken, knarket eller brottsutredningen som är viktigast. Den faktiska fallet utgör ingenting mer än en förevändning. Ohlsson undersöker människans grundläggande ensamhet. Navid undantagen är alla människor som befolkar den här romanen intensivt upptagna av att hitta sin plats i samhället.
De längtar efter gemenskap, och tänker intensivt på hur livet skulle kunna bli om de bara fick tag på den där stora kärleken, den som de underförstått blivit utlovade av tidsandan.
Problemet är att samtliga fastnar i långa utvikningar och ältande resonemang: en flyttstädning måste göras om, en krånglande router gör det svårt att få Spotify att funka, en uppslitande arvstvist kokar ner till frågan om vem som ska få en tallrik. Det är stundtals outhärdligt att befinna sig i all denna händelselösa vardag. Kan man känna igen sig? Absolut, men sen när handlar litteratur om att känna igen sig?
Och eftersom knarkflaskan redan från början har hängts upp som ett tjechovskt gevär på väggen ökar frustrationen exponentiellt under läsandets gång. Kom till poängen. Kom till den brinnande punkten, eller den skummande flaskan, om man så vill. Till slut har flaskan hunnit bli ljummen. Och den kittlande kolsyran har avdunstat.
