Det finns kvinnor som skriver bra böcker och kvinnor som skriver dåliga böcker. Liksom det finns män som skriver bra böcker och män som skriver dåliga böcker. Om detta är, tror jag, de flesta i Sverige i dag överens. Ändå bygger Anna-Karin Selberg en hel text på att så inte är fallet (Expressen, 14/4).
Under rubriken ”Amanda Romares dagbok anses livsfarlig” driver hon tesen att kvinnor som skriver självbiografiskt får utstå hårdare kritik än män. Detta gör hon i ett svar till Jens Liljestrand som i sin text om författares dagböcker med mera kritiserar sju kvinnor och fjorton män (Expressen, 6/4).
Orättvist? Ja, visst. Men så är väl texten egentligen främst ett svar på min krönika om Amanda Romares bok ”Judas” (GP 9/1). Selberg citerar ur den fast utan att nämna mitt namn – på tal om misogyni. Sedan fabulerar hon fritt om att jag ska ha kallat ”Judas” livsfarlig. Det är inte sant.
Som jag uppfattar Amanda Romares författarjag och mediepersona prövar hon via ständiga gränsöverträdelser om utsagor har någon mening alls. I krönikan skrev jag att det är en farlig väg för litteraturen att slå in på. Jag försökte alltså föra ett estetiskt resonemang, snarare än ett moraliskt.
Att bo i Malmö, shoppa eller ha analsprickor är ingen formfråga.
En litteratur skriven på ett språk tömt på betydelse blir i mina ögon en litteratur som gör sig irrelevant. Ja, irrelevant. Inte livsfarlig. Även om jag förstås tycker att den i samtiden pågående förstörelsen av litteraturen och språket är farlig håller jag inte Amanda Romare ansvarig för det. Hennes bok är ett symptom.
Det är också Selbergs text. ”Varför skulle Romares dagbok sakna medvetenhet om form?” frågar hon för att sedan lista sådant som måste räknas till bokens innehåll. Att bo i Malmö, shoppa eller ha analsprickor är ingen formfråga. Det är pinsamt att behöva upplysa någon som är disputerad i humaniora om det.
Lika underligt blir det när Selberg oförhappandes slänger in Georg Lukács i sin text. Den ungerske marxisten, född 1885 och död 1971, får nog sägas ha ett ytterst begränsat inflytande i vår litterära offentlighet.
Selberg fantiserar om att han skulle imponeras av ”samtidens dagboksflod” som hon menar utgör en ”kollektiv, kalejdoskopisk dokumentation av en mångfacetterad totalitet”. I just ”Judas” finner hon en skildring av en ”senkapitalism där vem som helst, när som helst kan säljas”.
Lukács litteratursyn går, så vitt jag förstår den, på tvärs med ett sådant tankesätt. I essän ”Den harmoniska människan som ideal i den borgerliga estetiken” argumenterar han tvärtom för att människan under kapitalismen är på väg att bli så ointressant att hon inte längre kan tjäna som litterärt stoff.
Han vänder sig mot de författare som degraderar litteraturen ”till att blott och bart bli en krönika över denna ’mörka epok’”. En sådan litteratur uppfattar han som reaktionär och en grogrund för fascism, oavsett vilket politiskt läger författaren bekänner sig till.
I stället lyfter han fram litterära verk som genomsyras av humanistisk anda och revolt genom att de också skildrar det som har gått förlorat och inte bara våra liv i förlust.
Jag är benägen att hålla med honom. Och jag är beredd att bli motsagd. Fast då helst av någon som förhåller sig till det jag faktiskt skriver och inte hittar på efter eget behag.
