Ordet läsfrämjande är konstigt. Det ställer in skärpan på det minst intressanta med läsning, nämligen läsningen själv.
Övertygelsen om att läsning är uppbyggligt och gör oss till goda medborgare har synts i lagstiftningen sen kyrkolagen från sent 1600-tal. Där stod det att varje man och kvinna själv ska kunna ta del av Guds ord och husförhören förvissade sig om att så var fallet.
Idag ska vi läsa för att bli fantasifulla och för att kunna hantera samtidens utmaningar.
De senaste tio åren har präglats av många olika typer av läsfrämjande insatser. Ändå sjunker läsningen.
Alla barn och unga vet att de borde läsa. De vet också att de borde vilja läsa. Men de vet inte alltid varför. Göteborgs Universitets satsning på att integrera skönlitteratur i undervisningen är tänkt att utveckla studenternas ”språkliga, analytiska och empatiska förmågor”.
Bra såklart men är det tillräckligt?
Ann Ighe flaggar i GP (23/3) för risken att läsningen ska instrumentaliseras men tycker samtidigt att hon ofta blir en bättre lärare med en text ”mellan mig och studenterna.” I min fantasi blir hennes bild ett fönster. Men vad är det studenten ska se?
Texten kommer aldrig först. Först kommer en människa som lyssnar. Kanske är det en lärare, en skolbibliotekarie eller en fotbollstränare. Någon som tar det jag har att säga på allvar. När jag blir hörd och inte längre har öronen fulla med min egen tystnad, kan jag också bli rörd av det som en annan människa har att säga. Jag tar emot texten som någon räcker mig. Jag tar den i mina händer.
I stället för att fråga om läsning och tolkning av läsning skulle en läsfrämjande satsning kunna fråga: ”vad har du att berätta och hur kan jag hjälpa till med det?”
Hur kan litteraturen främja ditt berättande?
Åse Hedemark och Ellen Jonsson menar att diskussionen om läsning bör röra sig mot en större komplexitet och med större förståelse för vad det innebär att läsa i olika kontexter. Och vilken relation läsande har till annan mediekonsumtion.
Vi behöver återerövra boken som äventyr
När jag talar med studenter om läsning tycker många att det är pinsamt att de inte läser mer. Läsningen är en prestation – som de misslyckas med. Men ett främjande av läsning kan vara generöst och visa på samband mellan texter som redan finns i livet. Låttexterna som vi lär oss utantill. Kanske en diktrad vi såg i flödet eller något vi hörde. Orden som tråcklar ihop oss när vi behöver det. Den läsning som redan sker i det berättande vi hela tiden ägnar oss åt.
Så varför har vi en tid där suget efter berättelser aldrig varit större, samtidigt som läslusten hos många gått ner eller helt försvunnit? Jag tänker att vi behöver återerövra boken som äventyr. Där läsaren oavsett vem hon är inte har något att bevisa.
Mina studenter tar sig fram till den längre skrivna texten och större ordförståelse till exempel via att vi läser i ”Dictionary of Obscure Sorrows” med John Koenigs påhittade ord.
Det är ett läsfrämjande som är mer intresserat av att ta reda på vilka människor och läsare studenterna är än att göra dem bättre. Det är också ett läsande som säger att det inte är så noga. Vi kan hitta på som vi vill och tolka som vi vill och det är själva poängen.
Vi kan läsa lite här och var, strunta i allt utom ett enda ord som känns kul. Vi kan sjunga en obegriplig text eller iscensätta den som en absurdistisk pjäs. Att läsa med kärleksfull vanvördighet är också en skön konst som vi behöver lära oss att behärska.
Det är inte böcker som räddar livet på oss. Det gör berättelser. Den talade och framsjungna berättelsen har stampat takten långt före boktryckarkonsten. Det omstridda Nobelpriset till Bob Dylan visade hur litteratur är mer än vad som binds mellan pärmarna.
Unga människor har stor lyhördhet för de många subtila prestationssignaler som finns på en skola. Det finns en norm för hur vi ska läsa; intresserat, inlevelsefullt och med uppmärksamhet på sammanhang och drivkrafter i texten, som ”empatiska människor”. Det är tyvärr förväntningar som kan döda en läsupplevelse innan man ens har börjat.
En text kan inspirera just för att den är så jäkla dålig.
En text kan inspirera just för att den är så jäkla dålig. Den tål att stampas på och rappas och ropas och samplas och stjälas. Texten vill inget annat än att mötas. Den vill leva tillsammans med alla andra berättelser. Den vill vara ogräs, inte formklippt.
Det är prestationsförväntningarna som får studenterna att plocka fram ChatGPT. För att det inte är deras egna sätt att läsa som står i fokus.
Att läsa handlar om frihet. Och då kan det gå hursomhelst. Kanske ser vi inte samma sak genom det fönster som läraren håller upp. Och kanske är det precis så det ska vara.
Fabriksarbetarna på cigarrfabrikerna på Kuba krävde högläsning varje dag.
Var är högläsningen i riksdagen och på personalmötena? Var är ”bildning som beredskap” en liten skrift med noveller i brevlådan från MSB?
Vi ska inte dra in unga i vår värld eller pressa oss in i deras. Det är mötet vi ska främja. Där läsning kan uppstå som en del av det vi behöver berätta för varandra om världen.
Pernilla Glaser är författare och har undervisat i skrivande och berättande. Hon är även initiativtagare till läsecirklarna Att läsa på tvären på Malmö universitet
