I boken ”Det ljusa rummet”, som handlar lika mycket om fotografi som om sorgen efter hans bortgångna mamma, skriver Roland Barthes att varje fotografi är en katastrof. Vare sig subjektet som fotograferas har dött eller inte, bär fotot på insikten att subjektet på bilden kommer att dö.
Det finns en paradox i fotografiet, det producerar döden när det försöker bevara livet.
Barthes tankar ekar i Iman Mohammeds nya diktbok ”Odödligt”, där fotografier är återkommande. Det är den tredje boken i hennes minnestrilogi, som tematiserar minnen i relation till krig, flykt, förlust – men också liv.
”[E]tt fruset dokument om att vi har levt här med våra knubbiga knän och äppelkinder” skriver Mohammed i ett av bokens mer prosalyriska avsnitt, där ett vi både placerar ett skåp framför en dörr så att någon ”som slår” inte ska komma in, och sitter på en stenmur och fotograferas i sina vackraste kläder. Dubbelexponering har Mohammed kallat sin metod där hon för ihop olika, ibland oförenliga bilder.
Jag tyckte mycket om det säregna bildspråket och hur förtvivlan och förlust sipprade fram i de två första böckerna i trilogin, där ”Minnen av infraröd” också nominerades till Augustpriset. ”Odödligt” framstår som något mer bortvänd. Mohammed skriver bitvis med en ordknapphet och intensitet som för tankarna till Ann Jäderlund.
Men även här syns hennes förmåga att skapa förtätade och kraftfulla bilder, som om det finns en mörk strålning kring dem:
ögonen är svarta hål
de flyter i rymden genom solens död
det är mörka källare där de övergivna bor
källare som de övergivna gör till sina hem
Frågan om att estetisera lidande ligger i bakgrunden. Framför allt i en dikt är våldet tydligt utskrivet, ett slag bryter skelettets själ, någon tvingas lägga sig på en liten kropp. I slutet står det ”fingret högt pekar / en gudomlig skälvning”, och jag tänker att den där skälvningen är talande för åt vilket håll dikterna pekar: det upphöjda.
”En kärlek som inte ens döden kan släcka”, står det i en av dikterna. Jo, ibland är det farligt nära pekoral. Våldet däremot är inte på något vis smaklöst stiliserat, det bara finns där och går inte att bortse från.
Kanske är det avståndet i sig som är Mohammeds ämne.
Alla färger och material som förekommer säger något om samlingens tunga, på en gång mustiga och ändå kalla bildspråk. Rött, svart, guld, silver, violett, purpur, mörkgrön. Material som sammet, siden, shantung, smaragder, krossade rubiner, marmor, ryolit.
Skönhet och sinnlighet är centralt. Det existerar jämte våldet och det finns inga täta skott mellan dem båda, en absolut åtskillnad mellan etik och estetik framstår som omöjlig.
I slutet anges att fyra av dikterna är ekfraser av olika konstverk. Ett av dessa är ett verk av Doris Salcedo, ett kläd- eller vitrinskåp som fyllts med betong. Ett märkligt berörande verk, som i likhet med Mohammeds dikter talar om och genom frånvaron – allt som skulle funnits i det där klädskåpet men som i stället fyllts med ett hårt, kallt material. Fast i ekfrasen beskriver Mohammed i stället verkets tillblivelse, hur betongen hälls i skåpet, inte verket i sig.
Men ekfraserna och att många dikter tycks beskriva fotografier skapar ett avstånd, som ibland ger dikterna en något steril karaktär.
På sista sidan skriver Mohammed: ”Kan jag ta den här platsen och krossa i mig så vackert här är”. Men läsaren får aldrig riktigt träda in där, mest glimta den i blixtrande ögonblick. Kanske är det avståndet i sig som är Mohammeds ämne. Det får sina konsekvenser.
Poesi
Iman Mohammed
Odödligt
Norstedts
82 sidor
