Vår samtid har ett minst sagt knepigt förhållande till åldrande. Transhumanister, dit vi kan räkna flera av de tech-moguler som styr de sociala medieplattformar vi använder dagligen, ser åldrande som en sjukdom som bör förhindras. På deras plattformar blir tjejer överösta av videor som handlar om skönhet. Många över 40, framför allt kvinnor, säger sig uppleva ålderism på arbetsmarknaden – de blir inte ens kallade till intervju.
Författaren Inger Edelfeldt, 69 år gammal och med över fyrtio böcker bakom sig, säger till Aftonbladet att hon skrev sin nya roman i efterdyningarna av debatten för några år sedan där medelålders kulturkvinnor gick ut och sa att de kände sig för gamla och fula för att ställa upp på foto och i tv.
”Skönheten” heter romanen, som må handla om yta men på inget vis är ytlig.
Protagonisten Laura Wilkinson närmar sig sjuttio, är nu en pensionerad intellektuell kvinna som översätter Ted Hughes tolkning av Ovidius ”Metamorfoser” och Shakespeares sonetter för sitt eget nöjes skull.
Efter att ha tagit bort den skyddande plasten från badrumsfönstret chockas hon av sitt åldrade ansikte i spegeln. Dagsljuset är inte nådigt. Det är något mer än fåfänga; det är en fysisk, påtaglig smärta och sorg som hon inte förmår hantera.
”Skönheten” heter romanen, som må handla om yta men på inget vis är ytlig.
Inger Edelfeldt uppvisar stor skicklighet när det kommer till att fånga Lauras vånda och djupet i hennes kris. Romanen börjar med att hon, då 59 år gammal, av en slump återser Bertil, som hon gav privatlektioner i engelska 24 år tidigare. Han är frånskild, ser ledsen och sliten ut – men är en riktig snygging. Och Laura är upptagen av skönhet: konstintresserad, vill klä sig vackert, inreda vackert, se vackra vyer.
De inleder en relation som åtminstone för henne innefattar förälskelse. Åren går, de lever ihop, har sex ihop, utan för att den sakens skull prata med varandra på riktigt.
Relationen blir sämre och sämre, liksom hennes självkänsla. Inget hjälper. Varken ansiktsyoga, smink, eller intalande av att åldrandet är något naturligt som hon måste acceptera. Rynkorna plågar henne ändå. Hon blir som besatt av sitt utseende. Bertil är bara åtta år yngre, men triggar en utifrånblick som är förödande.
”Skönheten” kallas en förvandlingsroman. Tanken tycks vara att Ovidius metamorfoser ska samspela med berättelsen om hennes metamorfos till en åldrad dam och Bertils förvandling till en långhårig, skäggig, illaluktande ”vildman”. Han går nämligen igenom sin egen kris.
Men det spåret är bitvis lite forcerat. Det som i stället framträder allra tydligast är ensamheten och skammen.
Snarare än att handla om samtidens specifika åldersnoja tycks den här romanen tidlös.
För båda är så fruktansvärt ensamma i sin relation och sina respektive lidanden. De få gånger hon försöker prata med vänner hjälper inte nämnvärt. För henne tycks orden, som hon i övrigt har ett så nära förhållande till, inte räcka för att beskriva vad hon går igenom. Snarare än att handla om samtidens specifika åldersnoja tycks den här romanen tidlös.
Porträttet av Laura är blodfyllt och hon framstår både som mänsklig och irriterande. Hon överanvänder ordet ”naturligtvis”, talar ibland om sig själv i tredje person och dialogerna med hennes vänner är ofta lite tråkiga.
Bertil objektifierar hon fullständigt, är inför sig själv öppen med att hon vill gå på sin kusins bröllop för att visa upp honom. Han ser och förstår mer om henne än hon kanske tror: ”ska jag ha rosett om halsen” frågar han.
Mest imponerande är den klarhet som präglar Edelfeldts teckning av Lauras kris och hur den förvärras av parets dynamik:
”Det var som om han hade stuckit in en kloförsedd hand i min innersta skam, slitit fram den i ljuset och kastat den i ansiktet på mig.”
Genom sådana formuleringar vänder Edelfeldt ett helt känsloliv ut och in.
Roman
Inger Edelfeldt
Skönheten
Norstedts
258 sidor
