Inger Edelfeldt har de senaste åren rönt stora framgångar med framför allt ”Novellerna” (2019) och ”Om snö och guld” (2021).
Den nya romanen ”Ett litet bo” utspelar sig mitt i samtiden. Sara, textens berättare, ärver sin pappas hus i den lilla byn Asketorp. Hon flyttar dit, renoverar och fixar i trädgården, börjar arbeta i kläd- och prylaffären Ett litet bo, bloggar om sitt nya liv och har en romans. Idyllen får sig en törn när företaget Kronos Granit aktiverar stenbrottet en bit bort. Oljudet är konstant och skogen hotas.
De första sidorna var lovande. Det lät mer som Edelfeldt brukar låta. Stilen njutbart oklanderlig och scenerna väl valda. Utan att det känns motiverat ger stringensen sedan vika för en mer putslustig ton (”bäret på bakelsen”, ”för att göra en lång historia kort”) som får mig att tänka på någon som varit ensam lite för länge.
Det är som att Sara börjar anpassa sitt berättande efter en viss läsarkrets, kanske lik den som följer hennes blogg, som hon antar inte vill ta del av något djupsinnigt eller läsa om någon som ”bara mår dåligt”. Effekten blir att man hårdnar och slutar bry sig om henne.
När stilen mist skärpan börjar jag i stället hoppas på partier av dramaturgisk substans, men dessa uteblir. Handlingen går på tomgång, konflikterna hastas förbi. Allt berättas på samma svepande vis, lite som när man sitter i ett flygplan och varken kan urskilja detaljerna nere på marken eller hänföras av dem som ett abstrakt mönster.
Hon förmanar sig att inte skriva om andra människor som typer, men gör det ändå, vilket även läsaren blir lidande av.
Skildringen av omvärlden (pandemins olika skeden, Rysslands invasion av Ukraina) liknar mest en pliktskyldig, komprimerad årskrönika. Dessutom blir texten aningen repetitiv. Inledningens bild av Saras pappa som full kastar pil på annat än tavlan upprepas tills den helt vattnats ur.
I en text i DN förra året hintade Edelfeldt om att existentiella teman är viktiga för hennes skrivande. ”Ett litet bo” drivs av Saras grundläggande ensamhet. Man behöver andra människor, upprepar hon för sig själv. Men Sara har svårt att älska de som är henne givna, mamma Vivian och dottern Liv, och förmår inte riktigt heller skapa andra, fullgoda relationer.
Precis i början lyckas Sara skriva genom en känsla av saknad. Barndomssomrarna på Asketorp framträder just som förlorade. Därefter stänger hon sig och tar i stället till självironi. Ändå kan man märka att hon önskar sig en mindre cynisk och luttrad blick på tillvaron. Hon förmanar sig att inte skriva om andra människor som typer, men gör det ändå, vilket även läsaren blir lidande av.
Även Edelfeldt driver med Sara, hennes likar och samtiden. Nog är satiren över innerstadsbons lantlivsromantik rätt träffande – frågan är snarare vad man får ut av att läsa den. Den är inte tillräckligt överdriven för att bli rolig, och inte tillräckligt vass för att bli ögonöppnande.
I artikeln talar Edelfeldt om att klichén kan vara betydelsediger, men här tycker jag att det stannar vid ett rätt intetsägande ytskikt.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Recension: ”Kupletter” av Maggie Millner
LÄS MER:Recension: ”I ett främmande rum” av Damon Galgut
LÄS MER:Recension: ”Enkel cellulosa” av Åsa Maria Kraft
Anmäl dig till Johan Hiltons nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
