I Damon Galguts reseskildring ”I ett främmande rum” är att man ger sig av viktigare än vad man möts av. Resandet sägs vara det enda tillstånd som återstår för huvudkaraktären Damon, som även verkar ha andra likheter med författaren än namnet, men vi får inte veta vad han lämnar bakom sig. Detta hål i premissen kommer att skada hela romanen, eftersom det får Damons resande att snarare framstå som en frivillig, tom charad.
”I ett främmande rum”, som kom ut 2010 i Sydafrika och nu förtjänstfullt har översatts av Niclas Hval, består av tre delar döpta efter den roll Damon intar i förhållande till sina medresenärer: följeslagare, älskare och beskyddare. Dock tycks han mer betagen i Reiner, som han i första delen vandrar med i Grekland och Lesotho, än i Jerome, vars brokiga sällskap han i andra delen följer genom sydöstra Afrika och Schweiz. Att Damon i sista delen beskyddar sin svårt psykiskt sjuka vän Anna under deras vistelse i Indien stämmer desto bättre.
Många av reseskildringens förväntade inslag finns även i Galguts roman, däribland att den resande rätt godtyckligt knyter band till främlingar av att bara befinna sig i deras närhet under en period. Galgut gör också ihärdiga försök att slå fast resandets essens, men lyckas bara uppbåda ett fåtal någorlunda stimulerande iakttagelser.
Bättre går det när han vågar släppa romantiseringen och i stället beskriver resandets destruktiva sidor, som när en alltför lång vandring i bergen får något livskraftigt inom Damon att oåterkalleligen ta slut.
Textens ofrivilliga taktlöshet blir särskilt olycklig i skildringen av Annas sjukdom.
Resandets vitt skiftande miljöer kräver en följsam stil, men Galgut beskriver allt med samma slöa, slentrianmässiga blick och missar det specifika med varje plats. Det är symptomatiskt att jag inte får lust att ta reda på mer om ett enda av Damons alla stopp.
Intentionen att ersätta den nyfikne resenären med ett annat ideal må vara god, men resultatet blir bara anemiskt. Ofta får vi skeendet helt utan emotionell färgning, lite som en film där ljudet tagits bort. Om Damons hemkomst till Sydafrika, som borde vara en psykologisk nyckelhändelse, står det till exempel bara att det inte går att veta hur han känner sig.
För Galgut, som har en bakgrund inom dramatiken, verkar resan framför allt vara en scenisk avgränsning där karaktärerna kan spelas ut mot varandra, något som kanske också förklarar det svala intresset för resmålen i sig. Dock har karaktärerna sällan någon påtaglig inverkan på varandra, vilket man nog kan skylla på romanens förhastade tempo.
Bieffekten blir att man i ena stunden uppfattar karaktärerna som parodier på sig själva, i andra tror sig ha missuppfattat någonting. Textens ofrivilliga taktlöshet blir särskilt olycklig i skildringen av Annas sjukdom.
När jag tänker på stämningen i Galguts roman ser jag för mitt inre ett litet barn som får ta emot leksak efter leksak men efter ett snabbt ögonkast släpper dem till golvet, utan att reagera på dunsen. Kanske är det en alltför ond bild, men klart är i alla fall att ”I ett främmande rum” har få förtjänster.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Damon Galgut om vita sydafrikaners blinda fläck
LÄS MER:Recension: ”Enkel cellulosa” av Åsa Maria Kraft
LÄS MER:Recension: ”Descartes dotter” av Magnus Florin
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
