Magnus Florins nya roman ”Descartes dotter” är löst baserad på den franska filosofen René Descartes seglats till drottning Kristinas hov 1649. Med sig på skeppet har Descartes en liten kista där han föreställer sig att den avlidna dottern Francine ligger. Skeppet rör sig över haven, dagarna är sig lika och filosofen går runt och konverserar. Han tycker särskilt om att stå vid relingen och prata med kaptenshustrun.
Eftersom seglatsen är rätt händelsefattig blir Descartes olika samtal desto centralare. Visserligen förklaras hans huvudtankar (det metodiska tvivlet, virvelteorin, dualismen, de sex grundkänslorna och så vidare) – besättningen får till och med bevittna hans klassiska experiment – men resultatet liknar mest en grundkurs i filosofi. Tyvärr tycks Descartes också nästintill oförmögen att tala om andra ämnen.
Till viss del kan vi skylla på åhörarna. Karaktärernas inställning till det sagda smittar av sig på läsaren, och besättningen svarar oftast Descartes med en putslustighet eller axelryckning. Det är svårt att ta den förlöjligade på allvar. Men Florins Descartes har också sin del i skulden. Problemet med hans sakliga, vetenskapliga språk är paradoxalt nog att det inte tvivlar. Det färgas av att han inte prövar det han säger medan han säger det, vilket både får det att framstå som livlöst och stänger utrymmet för den andre.
Att stilen följer Descartes mekaniska världsbild gör den inte mer fungerande.
Precis som Descartes dualism har romanen svårt att upprätta förbindelser, och när människor, repliker eller tankar inte lyckas möta varandra stagnerar de i sin ensamhet. Genomgående viker Descartes av varje gång samtalen närmar sig en punkt där teorierna inte kan bistå honom eller fodrar en personlig tolkning. Dessutom har Florin en förkärlek för att klippa av scener mitt i samtalet. Konsekvensen blir att ”Descartes dotter” inte nyttjar en av litteraturens främsta livsgnistor: moralen. Att stilen följer Descartes mekaniska världsbild gör den inte mer fungerande.
Dock uppstår någonting spännande när Descartes vetenskap ställs mot sjömännens traderade kunnande. Här skapas en förbindelse, om än polemisk. Fast egentligen är skillnaden kanske inte så stor. Descartes insuper girigt sjömännens uråldriga expertis och sjömännen tar till sig Descartes teorier om vindens uppkomst. Samtidigt, och det är detta som romanen faktiskt förtjänstfullt visar, blottas gapet i deras inställning till kunskap. Medan Descartes kastar ut allt överflödigt för att hitta tankens klara bana vill sjömännen behålla fantasin och den nedärvda visdomen parallellt med det nya. De tror både på Descartes förklaringar och på att havsörnen slår igång vinden.
Det är trist när en roman inte lyckas göra vad den så uppenbart strävar efter. Den stora filosofen skulle visa sig mänsklig. Besättningen skulle lirka upp hans känsloliv och få honom att tänka om kring tomrummet. Mycket riktigt erkänner Descartes också saknaden efter Francine precis innan skeppet ankrar vid slottet Tre Kronor, men som läsare tror man inte på förändringen. Descartes må ta andra ord i sin mun, men det klingar falskt. Sammantaget är det inte bara karaktärsutvecklingen som inte håller i ”Descartes dotter”, utan även det filosofiska och litterära djupet brister.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Recension: ”Svenska äpplen och äventyr” av Erik Lindman Mata
LÄS MER:Recension: ”Internatet” av Serhij Zjadan
LÄS MER:Recension: ”Röd sol” av Johanne Lykke Naderehvandi
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
