Alltsedan beskrivningen av Akilles sköld i ”Iliaden” har ekfrasen varit ett återkommande grepp inom litteraturen. Så även i Åsa Maria Krafts nya diktsamling ”Enkel cellulosa”. Här är det träskulpturer och altarskåp som orden försöker mana fram. Jesus anmödrar Maria, Anna och Emerentia blir både faktiska motiv och agerande karaktärer i diktens centrala berättelse om en grupp kvinnliga pilgrimer som drivits ut i skogen under en kyrklig reformation.
Ekfrasen präglas ofta av en särskild längtan som kommer av viljan att nå fram till bilden. “Enkel cellulosa” är uppdelad i ett antal formmässigt rätt olika partier, ofta fritt lyriska, ibland mer prosaiska, som alla delar den där längtan efter att komma i kontakt med det beskrivna. Krafts ekfrasiska ingång blir att följa skulpturen som materiell process från träd till madonna. Samtidigt görs en poäng av att naturen och det heliga redan är förbundna; varje detalj i skulpturen är alltid en detalj i träet.
Partierna som renodlar det ekfrasiska är också de bästa. Narrativet om pilgrimerna har något lite sökt, konstruerat över sig och den matriarkala sekten i symbios med växtriket förhärligas väl onyktert. Dock finns en njutning i att se hur det narrativa gradvis skalas bort tills bara naken found poetry om skånska, medeltida träskulpturer återstår på de sista sidorna.
Kraft visar sig också som en skicklig litterär arkeolog som vet att sålla fram det material som har ett sug i sig.
”Enkel cellulosa” lånar förtjänstfullt tyngd från den kristna bild- och textvärlden. Men att vara nära det sakrala språket gör att man måste passa sig. Orden Kraft hämtar från mer urvattnade sfärer blir lätt en bjärt kontrast som sticker i ögonen (”ett stjärnfalls andetag”). Överlag håller blandningen av stilar, rytmer och tonaliteter, men linjen mellan det mångtydiga och det tilltrasslade är fin, och ibland slår det över i det senare.
En stor behållning är verkets tänkande kring seende, bild och sinne. Ingenting är friare än synen, skriver Kraft, särskilt när det är dikten som ser, för då är den varken instängd i ögonblicket eller ögonen. Dikten talar både om och som skulpturerna. Samtidigt kan friheten bli ett blint flackande. För pilgrimerna blir täljandet den långsamma rytm som får avbilden, och därigenom det heliga, att framträda (”om du täljer en bild måste du se den”).
Mot slutet av verket kommer man närmare dess tillblivelse. Ungefär två tredjedelar in måste man vända på boken och börja om med det historiska originalfragment – en engelsk handskrift hittad vid Syon Abbey där den talande heter Emerentia – som den första delen tycks vara sprungen ur. Delarnas inbördes förhållande löses nu både upp och knyts samman. Skrivande och läsande ter sig som en enda skapande akt. Kraft visar sig också som en skicklig litterär arkeolog som vet att sålla fram det material som har ett sug i sig.
Under beskrivningen av ett altarskåp stannar dikten till vid en liten spricka i jungfruns mantel. Kanske hejdar den sig av att ha hittat sin drivkraft; ett slags seendets heliga ögonblick, som infinner sig när man får syn på det man därefter inte kan undgå att se.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Recension: ”Descartes dotter” av Magnus Florin
LÄS MER:Recension: ”Svenska äpplen och äventyr” av Erik Lindman Mata
LÄS MER:Recension: ”Internatet” av Serhij Zjadan
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
