En kuplett är inte bara en bitsk visa utan även namnet på sonettens avslutande rimpar. I amerikanska Maggie Millners debut ”Kupletter” lever diktjaget lyckligt med sin kille i New York när hon börjar åtrå en kvinna och lämnar honom drastiskt. Det finns en anledning till att Millner väljer att beskriva den passionerade relation som följer med kupletten som versmått. Hon ser den nämligen som en slags kärleksförklaring: en rad möter en annan, rimmet binder dem samman.
Millners versroman är uppdelad i fyra längre avsnitt med både tvåradingsdikter och kortare prosastycken. Olika referenser till framför allt feministisk och queer litteratur ger kärlekshistorien ett lätt essäistiskt anslag. Tänk en blandning mellan Anne Carson och Maggie Nelson.
Verkets första rader beskriver hur förälskelsen uppstår när jagets blick faller på en spegel som bara reflekterar henne och inte honom. Här etableras inte bara relationsdramat mellan de tre, utan även att jagets åtrå är en önskan om att få syn på sig själv. “Kupletter” blir också allteftersom lika mycket av ett självporträtt. I de bästa men alltför sällsynta partierna lyckas Millner gifta samman båda aspekter; jaget vill ha och vara som kvinnan, samtidigt som hon saknar och är som killen.
Det är lite som att läsa om en gammal förälskelse i sin dagbok och inse att den känsla man trodde fanns bevarad har försvunnit bland all redogörelse
I en av dikterna skriver Millner att en erfarenhet blir till konst i det ögonblick när någon utomstående invigs. Att bjuda in läsaren till den lyckliga tvåsamheten mellan jaget och kvinnan visar sig dock vara svårt. För den som är kär blir allt som sker den älskade automatiskt av vikt och unikt. Men läsaren är inte kär. Snarare frågar man sig hela tiden vem kvinnan egentligen är och varför jaget tycker så mycket om henne.
Likt en skrivkurselev testar Millner febrilt olika stilistiska grepp. Jagets liv liknas vid en fabel, händelseförloppet vävs in i uppsatsanvisningar. Allt faller lika platt. Det är inte bara retoriskt effektsökande utan även plottrigt. Godtyckligt valda detaljer skymmer det för scenen väsentliga. Fönstren har inte bara gardiner, de är också av sammet, och senapsgula, och uppbundna. Det är lite som att läsa om en gammal förälskelse i sin dagbok och inse att den känsla man trodde fanns bevarad har försvunnit bland all redogörelse.
Inte blir det bättre av att översättningen brister. Den innehåller märkliga prepositioner (”var i mode”), anglicismer (”döda tid”, ”ställde oss från bords”), grammatiska fel (”prosa” syftas på som ”dem”) och konstiga ordval (”in utero”). Svenskan får något kusligt över sig, lite som när en skådespelare förvrider en text man brukar förstå. Ofta är det som att orden träffar precis vid sidan av det de försöker beskriva – ”hoppar” soffan verkligen in som klösbräda?
Kanske kan de enskilda valen, som att ”my dad believes” översätts till ”enligt pappas analys”, verka rätt så oskyldiga, men i förlängningen förvanskas originalets talspråkliga, avslappnade tilltal. Jaget blir mindre distinkt och tappar sin välgörande självdistans. ”Kupletter” var inte särskilt bra på engelska, men den är ännu sämre på svenska.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Recension: ”I ett främmande rum” av Damon Galgut
LÄS MER:Recension: ”Enkel cellulosa” av Åsa Maria Kraft
LÄS MER:Recension: ”Descartes dotter” av Magnus Florin
Anmäl dig till Johan Hiltons nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
