Häromveckan lämnades första delen av Sanningskommissionen för det samiska folkets arbete över till kulturminister Parisa Liljestrand (M). Den visar en inte särskilt smickrande bild av statens övergrepp mot samerna genom århundradena; tvångsförflyttningar, rasbiologi, markstöld …
Den norska staten verkar inte ha varit bättre. Den är skurken i Kathrine Nedrejords roman ”Sameproblemet” som nu utkommer i svensk översättning av Helena Fagertun. Boken har nått stora framgångar, tilldelats både Brageprisen (motsvarigheten till Augustpriset) och P O Enquistpriset.
Huvudpersonen Marie bor sedan länge i Frankrike, med en partner och en sex månaders bebis när hennes áhkku (mormor) dör. Motvilligt reser hon tillbaka till norska Finnmark för begravningen. Där konfronteras hon med faktum att hon lämnat Sápmi och Norge för att det är för tungt att ständigt bära det samiska arvet, det innebär att leva med smärta och utstå rasism. I Frankrike ses hon ju inte som same, utan bara som skandinav.
De delarna har jag svårt för. Inte för att de är arga, de hade kunnat vara argare, utan för att de håller sig på en så mellanmjölkig nivå
Helena Fagertun har gjort ett bra jobb med översättningen från bokmål, överlag tycks hon ha valt att föra in en gnutta ”norrländsk” dialekt med ord som ”bakanför”, ”ids” och ”vars”. En logisk strategi.
Det finns också en annan ramberättelse: Marie är journalist, men känner ett behov av att skriva något annat och skickar in ett skönlitterärt manus på uppmaning av förläggaren Raphaëlle Reynaud. Det är en vag och dimhöljd prosatext som försöker undvika allt journalistiskt, allt som har med hennes konkreta bakgrund att göra. Vill skriva något ”universellt”. Reynaud blir inte imponerad. Tycker det påminner om tusentals manus hon redan läst. Hon saknar ”ett budskap, en berättelse”.
På plats i Finnmark börjar Marie i stället skriva om sin mormor, och om sin egen uppväxt och familj. Det är omöjligt att skriva om mormoderns liv utan att också skriva om den aktiva förnorskningspolitiken som villkorat familjens liv, samt den råa rasismen.
Så är ”Sameproblemet” tre saker i ett: roman, debattinlägg och metalitterär kommentar. Reynaud vill ju läsa något annorlunda, exotiskt. Men också en stark berättelse. Hur ska Marie förhålla sig till det? En balansgång nog alla minoritetsförfattare behöver kämpa med.
Det metalitterära spåret är intressant, liksom det expansiva och kollektiva i romanens form, där den hela tiden glider mellan att kärleksfullt berätta om olika karaktärer, tidsplan och delade erfarenheter. Bitvis far texten ut i krönikeartade inlägg, ibland i versaler: ”Den norska staten har ingen naturlig auktoritet, den måste stifta och förbjuda. Vifta med sin egen lagbok! Olagligt, olagligt! NI FÅR FAKTISKT INTE PRATA SÅ ATT JAG INTE FÖRSTÅR, SE HÄR! DEN HÄR PARAGRAFEN!”
De delarna har jag svårt för. Inte för att de är arga, de hade kunnat vara argare, utan för att de håller sig på en så mellanmjölkig nivå: ”Det är typiskt norskt att assimilera. Det är typiskt norskt att ignorera. Det är typiskt norskt att osynliggöra.” Kanske har Nedrejord anpassat till den allmänt låga kunskapsnivån om och vanan att bortse från förtrycket av samer. Det är absolut en del av den metalitterära kommentaren.
Så är ”Sameproblemet” tre saker i ett: roman, debattinlägg och metalitterär kommentar
Det direkta tilltalet var en stark trend inom den svenska litteraturen, framför allt poesin, på 2010-talet i Sverige. Det är också omöjligt att inte tänka på Edouard Louis. Med andra ord känns det som något jag redan läst många gånger. Dessutom upprepar hon sina poänger.
Men Nedrejord har också driv i sin prosa. Hon lyckas väl med att sätta ord på upplevelsen att göras till den andre. Tryggheten i Márkkanjárga, med öppna dörrar, högljudda samtal och en majoritet samer. Otryggheten när familjen sedan flyttar till pappans hemort Seifjord. Kommentarer, skämt. Rena hot.
Marie har en ungdomskärlek som aktivt uttrycker förakt inför det samiska, samtidigt som han själv har en samisk mormor, något han inte vill erkänna. Romanen fångar väl hur djup inverkan skammen har på generationer av människor, och växlandet mellan att böja sig och göra motstånd.
Formmässigt saknar helheten något för att jag skulle anse att ”Sameproblemet” lever upp till sina högt ställda anspråk. Men detta är en roman som lär få en betydande efterverkan.
Roman
Kathrine Nedrejord
Sameproblemet
Översättning: Helena Fagertun
Tranan
405 sidor
