Finns det en kultursyn som är specifikt svensk? Jag talar alltså inte om en lista över verkliga eller inbillade ”svenska värderingar” eller ett policydokument överhuvudtaget. Snarare vill jag fixera en slags överideologi som är så outtalad och undflyende att de flesta inte ser att de bär på den.
Det här är en tanke jag har burit på länge, men som plötsligt blir extra aktuell när jag blir inbjuden till Helsingfors bokmässa för att delta i ett panelsamtal hybridförlag och egenutgivning. Åtminstone än så länge tycks fenomenet vara betydligt mindre vanligt i den finlandssvenska litteraturvärlden, där det är välfinansierade kulturfonder snarare än marknadsmekanismer som sätter agendan.
Under panelsamtalet nämner jag den text om hybridförlagen jag skrev för GP Kultur för två år sedan. När författaren Lukas Adamsson lurade ett hybridförlag att anta de första sidorna till Karin Boyes ”Kallocain” om och om igen var jag övertygad om att det skulle innebära en tillnyktring och ville ge ett konstruktivt förslag på hur seriösa aktörer kunde bidra till självsanering inom branschen. För jo, det är framförallt en vinst att det idag är lättare än någonsin att publicera sig.
Okej, men det gör varken Hoi eller Lava till seriösa förlag.
Men då måste vi också kunna prata allvar om de illasinnade och oseriösa aktörer som finns och hur vi folkbildar om ett systematiserat lurendrejeri. Och man måste få beskriva de reella utmaningar som det innebär när den redan stressade och underfinansierade infrastruktur som bär litteraturen (bibliotek, lokala bokhandlar och stipendienämnder på alla nivåer) plötsligt har att hantera flera hundra nya titlar som alldeles för ofta är extremt amatörmässiga.
Det samtalet uteblev. Istället har snart sagt varje granskning av hybridbranschens avarter väckt närapå faktaresistenta reaktioner, från ledarsidestexter om att den svenska bokmarknaden ”liknar ett oligopol” till den poesiskrivande läkare som i flera års tid kontaktat mig för att om och om igen berätta att Stagnelius tekniskt sett var egenutgiven författare.
Okej, men det gör varken Hoi eller Lava till seriösa förlag.
Inte heller tycks övertygelsen ha en tydlig höger-vänster-dimension. I somras (21/7) publicerade Fokus en krönika av författaren Jeremiah Karlsson, som gett ut samtliga böcker på egen hand och bevistat ett panelsamtal om just egenutgivning. ”Ges det verkligen ut för många böcker?” lyder rubriken på Karlssons text.
Ett bibliotek som rymmer alla världens titlar är inte demokratiskt, det är oanvändbart.
Frågan är retorisk – för Karlsson råder inga tvivel om att den icke-namngivne kulturskribenten som hävdat just detta helt enkelt tar till ett svepskäl. Är det kanske inte snarare så att den etablerade kulturvärldens skepsis mot egenpublicering ska jämföras med den förfäran och motvilja som artonhundratalets statskyrka visade inför frikyrkorörelsen, undrar Karlsson? Tvek säger jag, som har läst en och annan egenpublicerad titel i mina dagar.
Kanske är sådana reaktioner att betrakta som uttryck för en extrem-expressiv kultursyn där det mest graverande man kan göra är att stå i vägen för någon annans uttryckslusta. Därmed hamnar allt det som förknippas med institutioner i skottlinjen, helt enkelt eftersom det ligger i institutionens natur att värdera och göra skillnad. Ett bibliotek som rymmer alla världens titlar är inte demokratiskt, det är oanvändbart. Det borde inte vara en svår insikt att ta till sig.
Ändå är det tydligt hur ett sådant här institutionsfobiskt lingo börjat leta sig in också på kultursidorna – och allt som oftast får stå oemotsagt. Eller hur ska man annars förstå den märkliga krönika där Kalle Lind, med utgångspunkt i Lars Heikenstens memoarer om sin tid som VD för Nobelstiftelsen?
För all del: Svenska Akademien förtjänar exakt all kritik den fick för de många turerna med Arnault och Forum. Men när Lind börjar raljera över ”narcissister och elitister med tillgång till Alfred Nobels efterlämnade pengabinge” balanserar han inte på gränsen till slapp populism, utan faller pladask över den. Det är liksom inte en besynnerlig slump att just de aderton råkade få prispengarna i knät – de har anförtrotts ett uppdrag i kraft av en kompetens.
Och jag vet att det här är något som låter genuint anstötligt för många svenskar, men prissumman i sig räcker faktiskt inte för att förklara den status som priset fortfarande har. För tiden djärva val som William Faulkner har bekräftats som framsynta och riktiga av eftervärlden. Spinndoktorer och sköna killar har, hur konstigt det än kan låta, inte så mycket att tillföra här.
Nej jag vet, det är inte så sexigt att skriva ett försvar för skolfuxar, kriarättare, kräsmagade kritiker och maktfullkomliga akademiledamöter – men utan fungerande institutioner finns det inte något kulturliv värt namnet som kan ta emot den där debutantens uttryckslusta. Så då får man bita i det sura äpplet och skriva det försvaret ändå.
Och vi kan gott oftare göra som våra finlandssvenska kollegor och våga värna begrepp som ”litteraritet” och ”kvalitet”.
